Vår ofrivilliga resa har nått sitt slut

 Natten till måndagen, 20/2, tog min älskade Lasse sitt sista andetag. 

Redan i lördags eftermiddag tyckte jag att hans tillstånd och andning förändrats och min magkänsla gjorde att jag kontaktade hans barn som vakade med mig till och från sedan dess. Förlusten känns överväldigande, trots att vi vetat, anat och känt så länge att slutet närmade sig. 

Det gör så oerhört ont.  

Förvirrande nog var det samtidigt en lättnad eftersom Lasse uttryckt sin önskan om att slippa ifrån redan tre veckor tidigare. 

Jag ringde hemsjukvården och dottern, som stannat över natten, tog itu med att ringa sina syskon. Alla kom till oss ganska snart och vi kramades och grät. Det var så ofattbart, samtidigt som väntat. 

Det var nu det hände. Han var borta. Han valde att lämna oss när ingen var i närheten. I sömnen, mitt i natten. Så att ingen av oss skulle behöva uppleva det där sista andetaget. Full av omtanke in i det sista. 

När vi ringt våra viktigaste samtal gick vi in i hans rum och jag öppnade fönstret för att låta själen flyga fritt. Det är en gammal tradition. 

Sköterskan kom och gjorde sina undersökningar och bekräftade att vår älskade Lasse somnat in. En stund därefter kom hemtjänstens nattpatrull och gjorde honom i ordning så fint. 

Hela måndagen hade vi Lasse här hemma hos oss. Vi tände ljus. Vi grät och pratade. Vi delade många goda minnen och kunde ibland skratta tillsammans. Vi gick ut och in i Lasses rum, ibland tillsammans, ibland enskilt. 

Han såg så fridfull ut där han låg. Blekare än förut men fridfull och lugn. Jag hämtade nallen som har poliskläder och som en god vän virkat och satte den vid huvudkudden. Lasse tyckte mycket om den. 

Under förmiddagen kom mina tre barn. Andra närstående kom och tog farväl, systrar, svåger och ett syskonbarn. Några av de äldsta barnbarnen kom också. De hade många frågor på det raka sätt barn har. Det var befriande. Två av dem lämnade fina teckningar till farfar/morfar där han låg. Vi grät, kramades och fanns där för varann. 

Under morgonen och framåt ringde jag alla de där viktigaste och svåraste telefonsamtalen. Jag fick god hjälp med att föra dödsbudet vidare till de som behövde veta. 

Mycket svåra besked att ge, men att berätta det gång på gång blev också en bearbetning. 

Dagen gick, vi var nog alla rätt omedvetna om tid och omvärld. För oss hade livet stannat upp. Om och om igen fanns vi för varann och delade minnen. Efteråt har vi konstaterat att det blev en fin dag, trots det svåra. Vi kunde stötta varann, vi var tillsammans och fick tid att ta farväl. Det var vackert om än mycket tungt och sorgligt. 

Sent på eftermiddagen kom begravningsbyrån för att hämta vår älskade make, pappa, morfar och farfar. Min magkänsla sa mig att detta nog skulle bli svårt, men jag var ändå inte beredd på den enorma smärtan och känslan av det definitiva slutet. 

De två männen som kom var uppklädda och oerhört hänsynsfulla och respektfulla. Det hälsade på oss alla och presenterade sig, samt väntade in att alla fick ta ett sista avsked.  

När de var klara och började rulla ut båren mot ytterdörren i vår lägenhet, kom all min sorg och separationsångest upp till ytan. Där och då insåg jag att Lasse nu försvann ifrån mig för all framtid och för allra sista gången. Känslan av en enorm förlust av en av de mest älskade människor jag någonsin haft i mitt liv gjorde rent fysiskt ont.  

Kvällen kom och barnen började troppa av. Till sist var det bara jag och mina egna tre barn kvar. Redan tidigare hade jag bestämt mig för att övernatta hos min syster. Jag kände ett starkt behov av att komma hemifrån. Det sista jag gjorde innan vi åkte var att ta bort en skylt från ytterdörren. Den skylten fick Lasse i present av mig en jul för flera år sedan. På skylten fanns en bild av en hund liknande vår älskade Teo med texten "Jag är helt ofarlig, men passa dig för min husse". Jag kände att jag inte kunde komma hem igen och mötas av den texten när ingen husse längre fanns. 

Älskade, älskade Lasse! Så älskad och omtyckt make, pappa, morfar, farfar, kusin, morbror, farbror, vän och kollega. Vi har alltid varit så stolta över dig, men de senaste dygnen har vi fått ta del av så många berättelser och upplevelser av din underbara personlighet. Du betydde så mycket för så många, mer än vi någonsin kunnat förstå, har vi insett. 

All din glädje, din underbara humor, din fantastiska positivitet och entusiasm har smittat oss alla. Vi ska göra vårt bästa för att leva vidare i din anda. Du lever kvar våra hjärtan och vi glömmer dig aldrig!

Låten som länken leder till skickade jag till Lasse när vi ganska nyss träffats, för snart arton år sedan. 

The best