Överjävligt svårt!

 Hela den här situationen är så tragisk och så svår att den knappt går att skriva om. Nu kommer det in svåra etiska frågor i bilden och huvudet snurrar av tankar. Idag tycks dock lite ha klarnat. 

Lasse ligger där han ligger och vill inget annat än att det ska ta slut. Hjärtat går sönder när jag tänker på det och det gör jag nästan oavbrutet. Idag hade vi ytterst tungt och svårt samtal, men samtidigt bra och nödvändigt. 

Han får smärtstillande och lugnande och har tackat nej till i princip allt annat. 

Detta är så obeskrivligt hjärtskärande att jag inte vet hur jag ska beskriva det mera, så det får räcka så. 

Under dagen idag fick jag besök av mina tre barn, ett barnbarn och dotterns sambo. De kom hit med smörgåstårta och semlor så jag är mätt fortfarande. Vi har inte haft möjlighet att träffas så mycket senaste månaden så det var verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron. Vi umgicks i några timmar och pratade om allt och ingenting. För en stund fick jag känna mig som en "vanlig" människa i en vanlig värld och fick en liten paus från det där absurda helvetet vi annars lever i numera. Det behövde jag verkligen. 

Några vänner har lagt ihop och beställt matkassar till mig med start vecka 7. Vilken fantastisk present!! Blev så glad att jag började gråta. Tusen tack underbara människor! Jag orkar aldrig planera middagar numera utan öppnar kylen eller frysen och slänger ihop det som går fortast av det jag hittar. 

Igår kom även ytterligare en blombukett från andra kära vänner. 

Så det värmer med all omtanke! 

Det här med att fota sjukhuskonst har jag helt tappat bort. Men vem orkar bry sig om konst när marken rämnar under ens fötter?