Elefanten i rummet

Detta inlägg berör både svåra ämnen och innehåller rå humor. Känsliga läsare varnas!

Lasse och jag har alltid pratat öppet om det mesta, även svåra saker. Jag har ju gjort två cancerutredningar förr om åren, så redan då pratade vi mycket om döden, hur vi tänkte om den, vad vi ville och kände. Så gjorde vi även denna gång efter att Lasse fått sin hjärntumördiagnos. Döden har också varit närvarande i våra yrkesliv många gånger, särskilt i Lasses jobb. 

Men allt eftersom vi kom längre in i hans sjukdom blev döden allt mer omöjlig att prata om. Den hade kommit för nära. Lasse förträngde nog en hel del och jag ville inte göra en jobbig situation värre genom att prata om svåra frågor. Döden blev en elefant i rummet och som sådan en riktig energitjuv. Det har varit en kolossal stress att försöka låtsas de senaste månaderna. Men nu är elefanten i rummet borta!

Det hela började igår. Runt lunchtid ringde läkaren på kirurgen och talade om att Lasses blodvärden blivit enormt dåliga och att det var osäkert om han skulle överleva morgondagen. Jag bröt ihop såklart, ringde Lasses barn och grät, ringde hans ena syster och grät. Den senare och hennes man kom omgående och hämtade mig för att skjutsa mig upp till sjukhuset. Så tacksam för det då jag verkligen inte var i skick att köra. Barnen var också på väg. 

Jag var först på plats och gick direkt in på Lasses rum. Han låg där i sängen, blek och svag. Han tog min hand och talade om för mig att nu är det över. Vi grät båda och jag sa att det var ok, att jag förstår att han inte orkar mera och att jag älskade honom. Det var helt hjärtskärande, men samtidigt en befrielse att vi äntligen kunde prata öppet igen, att vi var på samma våglängd och förstod varandra precis. Barnen kom och det blev mycket tårar. 

Lasse var så lugn och klar i huvudet och så inställd på att lämna detta livet. Han ville verkligen inte mera och tyckte det skulle bli skönt att slippa all plåga. Vi pratade mycket om glada, goda minnen och det var på något sätt fridfullt och befriande för oss alla. Vi kunde t o m skratta ibland mitt i bedrövelsen. 

Senare på eftermiddagen kom läkaren in och pratade med Lasse och oss andra. Då får vi överraskande besked. De senaste blodproverna var mycket bättre! Troligen har det blivit något fel på de förra proverna som visade på så dåliga värden att läkaren tyckte det var bäst att kontakta oss, för en sådan vändning i värdena är rätt osannolikt. Sånt händer ju förstås, men det gjorde situationen och hela dagen väldigt makaber. 

När läkaren gått fällde Lasse en kommentar som är så typisk för honom och hans råa humor. En kommentar jag kommer att minnas för alltid och nu får ni ursäkta svordomarna i texten:

"Det är då själva fan att allting ska krångla så förbannat att man inte ens får somna in i fred!"

Ingen av oss kunde hålla oss för skratt, hur makabert det än låter. Inte ens Lasse själv. 

Sen sa han åt oss att gå hem för han ville sova. Vi dröjde lite, men drog sakta iväg efter den mest turbulenta dag man kan tänka sig. Det hela var som en dålig film och det tog timmar att landa efteråt. Jag tror att vi alla tänkte på det som hänt hela kvällen sen. 

Idag har vi återigen besökt Lasse. Han är fortfarande bergfast besluten om att han inte vill mer, han har bestämt sig och tycker att det räcker nu. Han vägrar att äta och dricka, men får dropp för uttorkning är ett mycket plågsamt tillstånd. Han får palliativa läkemedel, d v s smärtlindring och lugnande och palliativa teamet är nu inkopplat. 

Han är alltså döende. Ingen vet dock hur lång tid det hela tar. Lasse själv önskar helst att det går fort, för varför ligga där och vänta när han ändå vet hur det slutar. Men kroppen är envis än så länge, väldigt sliten men ack så envis och det är han lite irriterad över. Vi är där så mycket vi kan för att hinna umgås så mycket det går medan han är kontaktbar och klar i huvudet. För oss anhöriga är varje minut dyrbar, men för Lasses skull hoppas jag att han får som han vill. Att slippa ifrån allt elände. 

Det är en helt obeskrivlig situation och nu kör berg- och dalbanan så fort att den är på väg att spåra ur. Känslomässigt kastas man mellan ytterligheter och det går inte att tänka på annat. Jag får t o m tänka efter vilken veckodag det är. Gråten och sorgen över hur det blivit är ständigt närvarande. Samtidigt är jag så oerhört tacksam för att Lasse landat i hur läget verkligen är och att vi kan prata om det med varann. Jag är tacksam för all kärlek och allt stöd och för att vården gör allt de kan för att Lasse ska ha det så bekvämt som möjligt. 

Här om dagen kom ännu en fin blombukett och idag hade Lasse fått en present till sjukhuset från vårt kära kompisgäng. 

Kärlek till alla som tänker på oss.