Sorg och tacksamhet

 Jag skulle kunna gråta blod över att du förlorade livet alldeles för tidigt och jag skulle kunna svära ve och förbannelse över skitsjukdomen som förstörde vårt liv tillsammans. Jag skulle kunna gräma ihjäl mig över att allt vi planerat nu inte blir av, att livet är grymt orättvist och grubbla mig gråhårig över varför. Och det gör jag också, stundtals. 

Men då hör jag din röst:

"Jaja, nu är det som det är. Det är inget att älta och grubbla över. Det löser sig. Man får bryta ihop och komma igen och göra det bästa av situationen."

Och om jag ändå fortsätter i negativa tankebanor känner jag hur du hade tittat bestämt på mig och sagt: "Det går att göra så men det är inte rätt!"

I en kommentar här i bloggen skrev någon "Alla borde ha en Lasse i sitt liv."

Och då tänker jag på hur tacksam jag är över att jag haft det. Nästan arton år med världens bästa Lasse. Massor av minnen av resor, påhitt, fester, tokigheter, vardag, dåliga och mindre dåliga skämt, skrattanfall, kramar och kärlek. Det är inte illa. Det är en räddningsplanka att hänga fast vid i mörka stunder. 

Jo, jag har förlorat dig, men jag vann så mycket under alla de där åren innan dess.