Ovanligt vanlig vardag

 På något sätt fungerar vardagen. Samtidigt känns det som om hela livet stannat. I mitt huvud får jag inte ihop det riktigt. 

Jag stiger upp varje morgon, äter frukost, lunch och middag, rastar hunden, handlar mat, tvättar och städar och fixar sånt som behöver fixas. Ser på tv, duschar, byter kläder, vattnar blommor, går igenom all post, fyller i blanketter, ordnar avtal, avslutar saker och påbörjar nya. Det är oerhört mycket pappersarbete och telefonsamtal när någon gått bort. 

Har t o m börjat planera lite framåt, besök hos barn och barnbarn och sånt. Hur är det ens möjligt, undrar jag samtidigt? 

Fast såklart fortsätter ju livet för det är så det funkar. Men det känns konstigt. 

Å andra sidan hade Lasse aldrig tyckt om att jag bara suttit här och gråtit och struntat i allt. "Man måste leva!", var ju ett av hans valspråk. Så det bästa jag kan göra är att leva vidare i hans anda och kämpa på. Och det gör jag. 

Lasse fattas hela tiden.

Att Lasse var älskad och omtyckt av många har jag förstås insett sedan länge. Men ända sedan han gick bort för snart två veckor sedan har jag varje dag fått ta del av så fina ord, oerhörd omtanke och värme från så många håll. Jag är både överväldigad, rörd och tacksam över detta. Det värmer ända in i hjärteroten att dela både sorgen och kärleken med så många bland släkt, vänner och kollegor. 

Varma kramar till er alla! 

Att illustrera denna text med en bild känns omöjligt. Istället lägger jag in bilder på alla fina kondoleansblommor jag fått. 

Stort tack för dem!