Då, nu och sen

 Idag har jag tagit mig ut ur "flyttbubblan" och varit på Leva-vidare-gruppen. Det var sista gången för i år. Sen har vi en återträff i januari. Det har varit väldigt bra att träffa andra i liknande situation och få ventilera känslor av sorg, saknad och upplevelser kring en nära anhörigs sjukdom och död. 

Idag pratade vi om hur vi kände och tänkte då när det hemska hände, hur vi känner och tänker nu och inför framtiden. Nyttiga saker att reflektera över. 

Att tänka tillbaka och reflektera över sina egna känslor och reaktioner var bra för jag upplever skillnad på hur jag mådde i våras och hur jag mår nu, på flera plan. Stärkande att känna att det ändå går framåt. 

Sorgen är inte längre lika fysisk och knivskarp. I alla fall inte lika ofta längre. Den finns förstås kvar, men det kommer den alltid att göra, man blir bara bättre på att leva med den. 

Minnet och koncentrationsförmågan har blivit bättre igen. Under en period i våras började jag nästan misstänka att jag höll på att bli dement. Men jag vet ju att när man utsätts för väldigt mycket stress påverkar det många funktioner, bl a dessa. Det var en riktigt otäck upplevelse att känna att man inte fungerade som förut i en period när man har som mest att hålla koll på och mängder av praktiska saker att ta itu med. Här har dansen hjälpt mig mycket. När jag återupptog den i höstas kändes det som om jag inte mindes något om linedance alls! Det har stärkt mitt självförtroende oerhört att upptäcka att det mesta fanns kvar i ryggmärgen och i muskelminnet. Bra drag att välja att mjukstarta i en nybörjargrupp känner jag. Inga svåra danser och flera som jag dansat tidigare. Dans blev det också idag efter ett par veckors "flyttledigt" från den.

Våra tankar om framtiden var nog mest oklara och svävande. För egen del känner jag att jag har saker jag vill göra, längtan efter upplevelser och resor. Men jag har saker att ta itu med, som t ex att jag försummat min egen hälsa en hel del. Även om jag slutat röka, vilket förstås är en enorm hälsovinst, behöver jag motionera mera och fixa annat som jag skjutit på framtiden, som provtagning, läkarkontroller m.m.

Min totala avsaknad av lust att laga mat är en annan sak, men jag tror jag får ha tålamod och invänta att den återvänder. Jag äter ju hyfsat bra i alla fall, så det är lugnt. Mina sömnstörningar är också en sådan sak som nog får komma efterhand. Min kurator tycker i alla fall att jag ska vänta ut det för det är en del av mitt sorgearbete, säger hon. Så snart jag försöker sova utan hjälp av tabletter drömmer jag fruktansvärda mardrömmar om Lasses sjukdom och död. Jag har inte sovit en hel natt på "naturlig väg" på mycket, mycket länge. 

Ett stort steg på väg mot en framtid är den här flytten som jag nu skrivit många inlägg om. Hittills har hela grejen känts så totalt rätt och det är jag glad och tacksam över. Det känns harmoniskt här i min nya lägenhet. Jag kan t ex sitta och äta vid matbordet igen, något som jag inte gjort en enda gång sedan Lasse gick bort. Men nu, när samma bord och stolar står på en ny plats, funkar det fint. 

Det är tyst och lugnt här och känns avslappnande. Jag har satt upp fotona på Lasse högst upp på vitrinskåpet så han är med, men den påträngande känslan av sjukdom och död har jag lämnat kvar i gamla bostaden. Trots att jag jobbat som en tok för att packa upp och få ordning känner jag mig inte alls så utmattad som jag gjorde i förra lägenheten. Jag kan andas lättare här, det tänkte jag på redan första kvällen när jag blivit ensam efter allt flyttstök. Och att känna att det är lättare att andas är nog den största vinsten hittills, för den skillnaden är märkbar.