Sega gubbar

 Maken kämpar på för att få igång kroppen igen efter propp och infektion. Kortisonet som han måste äta gör illa vid muskelmassan och att sen bli sängliggande på det har inneburit en enorm muskelsvaghet. Att ens sätta sig upp från liggande utan hjälp är en stor utmaning. Att han blir grymt andfådd vid minsta lilla ansträngning gör inte saken lättare. 

Syrgasen togs bort tidigare i veckan och därefter slutade de med hjärtövervakning m.m. De senaste dagarna har han fått bättre färg i ansiktet och rösten har blivit starkare. Han är egentligen färdigvårdad sa läkaren igår men problemet är nu att han är så svag i kroppen. 

Igår fick han träffa en fysioterapeut och det var bra. Han jobbar på med små rörelser han kan göra i sängen, pumpa med fötterna, lyfta ben och armar osv. och det går framåt. Idag berättade han för mig om framstegen i telefon men eftersom orden inte riktigt kommer som han vill förstod jag inte exakt vad han menade, men att det var framsteg begrep jag. Vilken kämpe han är! Envis som synden och med järnvilja. Bra egenskaper i en sån här pärs. 

Svågern, som också ligger på sjukhus med hosta och oklar lungproblematik kämpar på han med. 

Det är sega gubbar vi har, syrran och jag. 

Hon och jag träffades på stan i eftermiddags. Vi sitter mest hemma var och en för sig, helt enkelt för att det händer så mycket med våra sjuka män att vi inte riktigt orkar vara sociala. Men idag gick vi ut och käkade ihop. God thaimat åt vi och hade mycket trevligt.