Hopp och förtvivlan

 Det har varit några intensiva och hektiska dagar. Mycket frågor och oro. 

Lasse ligger kvar på Onkologen och tycker själv att det känns lite bättre, men han är svag och har lite dålig matlust. Det verkar gå sakta åt rätt håll i alla fall och det är jag så tacksam över! Återhämtningen får ta den tid det tar. 

Om allt går enligt planerna får han komma hem på tisdag. Från onkologens sida fungerar det så förnämligt att jag blev kontaktad av en samordningssköterska tidigare i veckan. Hon informerade om att hon var ansvarig för planerandet av Lasses hemkomst och att jag skulle få samtal från berörda instanser under veckan. Jag har alltså inte behövt ringa några samtal själv för att få det att funka här hemma. En fantastisk lättnad för en stressad och pressad anhörig. 

Sedan dess har jag pratat med henne igen och även fått samtal från biståndshandläggare och hemsjukvården. Massor av info och så hade de nog hundra olika frågor till mig. Samtidigt har jag försökt planera hemma och idag har jag haft ett bonusbarn och en bonussvärson här som hjälpt mig att möblera om lite så att allt ska funka sen. 

Mitt i allt detta roddande fick jag besked i går morse om att de närmaste blivit kallade till sjukhuset där släktingen låg och att de nu vakade. Ångesten över vad som var på väg att hända satt som en klump i magen hela dagen och samtidigt skulle jag då kolla upp alternativ, ta ställning i olika frågor rörande Lasses vård hemma och ta in information från flera olika håll och fatta, vad som kändes som, en miljon olika beslut. 

På kvällen var jag så trött så jag nästan bröt ihop. Jag slog in barnbarnens julklappar, utan ett enda uns av julkänsla och grät mest hela tiden. När jag väl sjönk ner i soffan kom det ett inslag om schimpanserna i Furuviksparken och då grät jag igen. Därefter grät jag mig igenom hela "Svenska-hjältar-galan". 

Sent på kvällen fick jag beskedet att släktingen somnat in. Det gjorde så ont i hjärtat och då grät jag förstås igen. Vila i frid, fine vän. Du var en genomsnäll människa och du lever kvar i minnet. Tack för allt!

All omtanke och kärlek går till hans allra närmaste. 

Idag har jag försökt sopa ihop resterna av mig själv. Fick ju underbar hjälp med ommöbleringen, så stort tack för det! Pratat i telefon och gråtit lite igen, men ändå kämpat på framåt. På eftermiddagen åkte jag upp en sväng till Lasse eftersom jag inte ville berätta om släktingens bortgång i telefon. Vi småpratade lite om det som hänt, var ledsna tillsammans, men jag kände ändå att han tog beskedet på ett bra sätt. 

Livet är brutalt tufft just nu, men på något konstigt sätt går det vidare och funkar. 

Bilden, som jag tog vid en frostig promenad i veckan, får illustrera livet just nu. Grått, kallt, lite trasigt men ändå vackert på något vis.