Hårda förhandlingar

 Stundtals pågår hårda förhandlingar mellan min hjärna och min kropp i dessa tider. Dessa kan gå till ungefär som följer: 

Hjärnan (som fastnat någonstans i 25-30-årsåldern): 

-"Det här fixar vi, jag vet precis hur. Först gör du det och sen det och sen det. Jag har planen klar!"

Kroppen (som är ytterst medveten om sin 65-åriga existens) muttrar i tyst protest och kastar in lite yrsel vid hundrastningen. 

Hjärnan fortsätter att hävda att allt som behöver göras är småsaker och inga problem om man bara tar en sak i taget och förresten är ju hela logistiken solklar. 

Kroppen kontrar med lite ryggont, lite magknip och muskelvärk lite här och var. 

Hjärnan suckar och säger: "Men du klarar ju det här, det funkar ju!?"

Kroppen: "MAYDAY! MAYDAY! MAYDAY!"

Hjärnan: -"Alltså, du fixar faktiskt inte det här va? Trots min fina planering."

Kroppen sjunker ihop och skakar dystert på huvudet med tårar i ögonen. 

Hjärnan tillbringar förmiddagen i djupa funderingar och återkommer sen med beskedet att det nu finns en plan B och C och kanske även D, som kommer att underlätta situationen. 

Kroppen verkställer plan B till att börja med och sjunker sen tacksamt ned i soffan. 


Avslutar med lite konstig vårdcentralskonst denna gång. Fast den sista tavlan tycker jag var mer söt än konstig. 









Kommentarer

  1. Anonym9 december 2022 kl. 20:43

    🥰

    SvaraRadera
  2. Anonym9 december 2022 kl. 21:29

    Lyssna på kroppen! Hjärnan kan man aldrig lita på! Den gör ofta som den vill.

    SvaraRadera
  3. Signe10 december 2022 kl. 08:16

    Ja kroppen behöver mycket mer tid nuförtiden tycker jag.
    Trevligt att de lite desperat slängde in lite färg på väggen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egalia10 december 2022 kl. 20:21

      Väldigt mycket mer tid. Jo, de hade ju både växter och konst. Inte illa!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer