En del kaos och allt mer ordning

 I förrgår hämtade jag hem maken från sjukhuset och sen dess  har det varit fullt upp. Bara att ta sig hem var en pärs och ett äventyr. Vi fick ett utskrivningssamtal med läkare först. Lite info om vad som hänt, vad de gjort, mediciner och annat. Sen hade en arbetsterapeut fixat en förhöjning till toan och levererat den till makens rum på sjukhuset. Varför det, undrar jag frågande, när vi skulle ha den hemma? 

Eftersom det inte gick att få in både make, rullstol och toaförhöjning i bilen samtidigt fick vi hjälp med den logistiken av en svåger som hämtade förhöjningen och körde hem den åt oss medan svägerskan passade hunden. Stort tack för den hjälpen!

Innan Lasse och jag begav oss hemåt gick vi in på sjukhusapoteket för att hämta ut de sprutor och tabletter som ordinerats. Intressant med sprutorna förresten, ingen informerade om hur dessa skulle ges. Tur att jag gett sådana tidigare så jag slapp rota i den saken. Inga recept fanns på plats så vi valde att åka hem då. 

Ja så skulle vi in i bilen då. Inte det lättaste med någon som får andnöd vid minsta rörelse och är svag i benen, men vi löste det med lite jox och trix. Jag lyfte in rullstolen i bagaget och insåg att det är inget jag ska göra för ofta. Men hem kom vi och sen tog det en stund att lyfta ur rullstolen och så skulle maken baxa ur sig då med lite hjälp av mig. 

Detta är ju en helt ny situation för oss så vi får tänka till och improvisera inför varje ny grej och förflyttning vi ska göra. 

Väldigt skönt att vara hemma, tyckte vi båda. 

Jag kollade recepten igen men inga recept fanns så jag ringde MAVA och påtalade detta. Läkaren hade glömt skicka iväg recepten visade det sig. Det löste sig snabbt så jag kunde kila ned till apoteket här och hämta ut det som behövdes efter att vi ätit middag. 

Kebabtallrik var ett hett önskemål från maken så det fick det bli. 

På kvällen var det toadags och läggdags så då fick vi träna förflyttningar. Det tar tid när varje rörelse medför andfåddhet så vi får ta många pauser under tiden. En liten bit i taget, sakta, sakta, men vi löste alltihop utan incidenter. Och vi sov fantastiskt bra på natten, troligen av ren utmattning. 

Gårdagen blev än mer hektisk. Maken skulle upp ur sängen, på toa och sen på med kläder. Hunden behövde ut och sen var det dags för frukost. Därefter provade vi förflyttning till soffan. Det funkade också efter lite meck med kuddar och dynor. När han väl var placerad rätt i soffan med allt han behövde inom räckhåll var det dags för hundpromenad. Den blev lite kortare än vanligt. 

 Under dagen skulle jag också ringa och boka sjukresor till olika vårdbesök eftersom vi insett att det där med att ta sig i och ur bilen och lasta rullstol inte skulle funka för någon av oss. Det var lång telefonkö till bokningen men efter några försök kom jag i alla fall fram och fick prata med en stressad och rätt otrevlig typ som hävdade att makens tillstånd för sjukresor gått ut och efter att ha insett att dagens resa inte skull gå att lösa knäppte han bort mig innan jag hann boka övriga resor. Detta fick mig att dra en ramsa ord som inte passar sig att skriva ut i denna text! 

Jag sökte då kontaktsköterskan och bad henne ringa upp. Därefter kontaktade jag rehabteamet för att boka om dagens besök till ett digitalt möte. Sen körde jag bilen försiktigt ut från vår isiga gata för att äntligen få på dubbdäcken. Medan jag väntade på att däckverkstaden skulle göra sitt ringde kontaktsköterskan. Hon lovade att fixa alla tillstånd för sjukresor vi behövde omgående. Sen åkte jag hem på lämpligare däck och ringde återigen beställningen av sjukresor. Denna gång svarade en trevlig kvinna och meddelade att alla tillstånd fanns så då kunde jag boka rullstolstaxi både till fredagens provtagning och måndagens läkarbesök. Finemangs! 

Gårdagskvällen ägnade jag mest åt att beställa julklappar och sticka en halv raggsocka. Det var avkopplande! 

Dagen idag har varit lugnare med endast ett litet missöde. Jag hade tid på hematologen för en rutinkontroll i morse. Har en onormal komponent i blodet som kollas med blodprov varje halvår och läkarbesök vart annat år. Jag slog mig ned i väntrummet och alla andra blev uppropade men inte jag. Till slut frågade jag och det visade sig att det fanns ingen bokad tid till mig idag! Någon har missat och jag är nästan idiotsäker på att det inte är jag då jag skrev upp tiden i min kalender direkt. Så jag fick åka hem igen med ogjort ärende och en ny tid om ett par veckor. 

Det digitala mötet med rehab-teamet gick jättebra och därifrån får vi all hjälp vi behöver. En bekvämare dyna till rullstolen är på g och nästa vecka kommer en fysioterapeut hem och lär Lasse lite andningsövningar. Lungorna är ju långt ifrån läkta ännu. Trombos, covid, lunginflammation och svampinfektion samtidigt är ingen hit och inget vi rekommenderar någon att prova. Men jäklar vilken kämpe han är, älsklingen. Och vi jobbar på bra ihop. 

Idag har vi provat förflyttning till duschpall så nu är maken fräsch som en nyponros om än med en hel del flåsande och flämtande och hosta på kuppen. Svägerskan tog hand om hundrastningen på förmiddagen idag. Underbart att få hjälp med det när det kör ihop sig. 

Så vi jobbar vidare här och lär oss utmed vägen. Kommer på lösningar som kan förenkla, provar nytt och tänker utanför boxen. Medicinerna gör ju också sitt. Så det ska nog rätta till sig med tiden. Rom byggdes inte på en dag, som bekant. 

Ja, det här inlägget blev ungefär lika rörigt som jag känt mig de senaste dagarna, vilket bilden i inlägget får representera.