Lite goda nyheter!

 I morgon kommer maken hem! Läkaren tyckte han gjort stora framsteg senaste dagarna och i morgon blir han alltså utskriven. Visserligen med rullstol men huvudsaken är att han är bättre. 

Idag har han t o m gått lite med rollator på sjukhuset, så benen bär allt mer. 

I såna här lägen kan man välja att gräva ner sig. Det är klart att det är fruktansvärt att Lasse blivit så försvagad. Det är också helt bedrövligt att han skulle råka ut för covid och propp i lungan och bli så nedsatt p g a det. Det var det sista han behövde. 

Jag kan välja att tänka: "Jag får hem min man i rullstol!" och klappa ihop över detta. Eller också kan jag välja att tänka: "Jag får hem min man!" och samtidigt känna tacksamhet över att någon uppfann rullstolar. 

Såklart har vi båda säckat ihop och gråtit under denna resa, något annat vore omänskligt, men när vi brutit ihop tar vi några djupa andetag och kommer igen. 

Att gnälla är som att gunga gungstol, det rör på sig men man kommer ingenstans liksom. 

Så vi har båda den inställningen att rullstolen ska bli en tillfällig inneboende hos oss. Lasse ska upp på benen igen, det är vi båda helt överens om och ingen av oss känner uppgivenhet inför situationen. Visst kommer det att ta tid, men tid har vi gott om. Likaså kämpaglöd. 

Vi har alltid varit lösningsfokuserade och ser hellre lösningar på problem än att älta det som varit, blivit, kunde varit osv. Så nu kör vi. Först med rullstol, sedan rullator och sen får vi se. Vi siktar inte på att springa maraton precis, utan mer på helt vanlig livskvalitet. 

Vi är ett bra team och har en superbra kommunikation så vi ska lösa det här tillsammans. 

Och upptäcker vi att vi behöver mera hjälp på något sätt så fixar vi det. 

Och vi räknar kallt med att ni alla håller tummarna!