En dag i Varberg

Idag har vi varit i Varberg, syster, mor och jag. Det är tradition att åka till Varberg över dagen varje sommar eftersom mor älskar havet. Vi har gjort det varje sommar i fem års tid, sen pappa gick bort. Även innan dess har mor varit i Varberg massor av somrar.

Rutten är alltid den samma. Först går vi på torget, sen fikar vi på Fästningsterassen och därefter blir det bad, om temperaturen och vädret tillåter. I år blev det inget bad - 17 grader i vattnet är definitivt för kallt!

Mor var dämpad idag, tystlåten och smått frånvarande. Hon nämnde inte ens att det var synd att vi inte kunde bada. Hon verkade nästan lite likgiltig och när vi kom hem var hon mycket trött. Detta fick mig att fundera över om årets Varbergsresa var den sista?
Inte så att jag tror att hon lägger näsan i vädret på stört, men orken tryter det märks och det är ju egentligen helt naturligt för någon som fyller 89 om några månader. Inte ens hon kan vara "krutkärring" för evigt. En heldagsutflykt kanske börjar bli för mycket för henne? Jag vet inte, vi får se vad som händer.

Som ett barn i trotsåldern kan jag dock känna mig lite ledsen och arg. Inte på henne naturligtvis! Utan på att det går utför med nån som alltid funnits där så himla glad och käck och hurtig. Jag vet, jag vet,,, det är så livet är,,, jag måste bara vänja mig vid tanken.