Men det var då självaste f-n!

 Dagen idag blev inte som det var tänkt. Inte på en fläck. 

Morgonen började med ett planerat samtal med kontaktsköterskan. Vi hade lite frågor att ta upp, bl a annat en irriterande hosta som maken haft de senaste veckorna och som blivit värre. Sköterskan samrådde med läkaren och sen var karusellen igång. 

Vi skulle komma in till Onkologen för närmare utredning av hostan. Alla möjliga prover togs och sen fick vi träffa en läkare. F ö den längsta person jag sett i verkligheten, han fick huka sig för att komma in genom dörröppningen till rummet, som förstås var av normala mått! Hur som helst var han informativ och bra och tog sig tid och undersökte noggrant. 

Därefter blev det fler prover. Jag gick iväg och köpte varsin macka för vi började bli lite hungriga. Efter lite väntan bar det iväg till Radiologen för lungröntgen. 

Därifrån gick jag ut och blev hämtad av kära syster för att hämta vår beställda mat. Vi hade tagit taxi till sjukhuset eftersom vi inte har tid för att byta däck förrän på måndag och det var isigt på gatorna här i morse. 

När maten var inpackad hemma skjutsade hon mig tillbaka. Lasse var åter från röntgen och nu blev det väntan igen på alla möjliga resultat och prover. 

Lasse var trött och jag hade en tid hos specialisttandvården, även den på sjukhuset, så jag traskade dit och träffade tandläkaren herr Dysterkvist, som inte hade något positivt att komma med. Med tanke på hur dagen utvecklat sig och rådande situation orkade jag inte bry mig ett skit, men vi bestämde en ny tid nästa vecka så jag får se om han är mera positiv då. Han kanske bara hade pms?

Åter tillbaka till onkologen där Lasse just fått information om att han skulle bli inlagd på MAVA. Prover och röntgen visade på en propp i ena lungan och han var även covid-positiv! 

Milde himmel! Som om det inte var tillräckligt redan innan! Lasse var jätteledsen över att inte få åka hem och vi kände oss båda rätt sänkta. Men vi har ju liksom inga alternativ annat än att göra som vårdapparaten säger, så vi transporterades till MAVA, där Lasse fick ett stort enkelrum med skylt på dörren. 

Han är inte i särskilt dåligt skick och läkaren har sagt att vi inte behöver vara oroliga, men de vill ha honom under uppsikt ett tag. Han får sprutor för att lösa upp proppen och medicin mot covid. 

Jag gick till kiosken och köpte lite dricka, godis och snus så att han ska ha något att gotta sig med där han ligger. Att ta emot besök när han är covidpositiv är ju ingen bra idé. Jag får dock komma dit eftersom vi ju ändå bor ihop. 

Så småningom, när klockan var ca 17.30, kom jag ut från sjukhuset, efter typ en hel "arbetsdag". Hälsoappen visade på 5,9 km och 7913 steg. Bara av att ha ränt runt på ett sjukhus i 7,5 timmar! Slank in på apoteket och köpte ett snabbtest. Sen tänkte jag ta mig hem med taxi men de hade 30 minuters väntetid på en bil, så det fick bli bussen istället. Traskade hem, värmde på lite välbehövlig, hemlagad mat från frysen och sen gjorde jag covidtest efter alla konstens regler. Jag testade negativt. 

Ja jisses, vilken dag! Undrar vad för skit livet tänker kasta på oss härnäst? Känner mig misstänksam.