Chaufför och frisör

 Aktiv dag idag. I morse gick jag promenad med hunden lite tidigare än vanligt för på förmiddagen hade vi tid hos ögonläkare på ett sjukhus några mil bort. 

När vi var hos optikern för någon månad sedan för att vi båda behövde nya glasögon, var trycket för högt i makens ögon. Optikern gjorde en ny koll en vecka senare och det visade ännu högre värden, så remiss till ögonläkare skrevs. 

Det kom ett brev något senare om att ögonmottagningen här inte kunde hålla vårdgarantin så vi blev erbjudna tid till en ögonklinik i Göteborg. Bara att ta det som bjuds, tänkte vi. Men efter det hade vi ett besök hos onkologen som inte tyckte om att vi fick vänta, utan drog i några trådar. I onsdags ringde en samordnare och erbjöd tid på grannsjukhuset idag, då personal från ögonkliniken här hemma lånade lokaler och utrustning där för att beta av vårdkön. 

Så jag körde alltså maken dit på förmiddagen. Lite oroliga var vi för att det skulle vara tumören som ställde till det med trycket, men idag var trycket normalt och hans ögon är undersökta på alla sätt som finns och allt ser bra ut. Skönt! Ett orosmoment mindre. 

I väntrummet reflekterade jag över konsten på sjukhus. Varför är den ofta så konstig? Som tavlan i dagens väntrum t ex: 

När vi kom hem var det dags för lunch och sen blev jag hämtad av syster för besök hos lilla mamma på demensboendet. De har ingen frisör där för tillfället, den gamla har slutat och de har inte fått tag i någon ny, så jag tog med kam och sax för nu var mamma obekvämt långhårig. 

Hon var på strålande humör idag, lilla mamma. Och ännu gladare blev hon när det vankades klippning och sen sockerkaka efteråt. Det var ett sånt där besök som ger värme i hjärtat och känns roligt. Alla besök är inte sådana för man vet aldrig hur dagsformen är hos någon med demens. 

Fullspäckad men bra dag idag! Sånt gillas. 

Nu blir det soffmys, bloggande och dusch.