Egalias egenheter

  Idag på förmiddagen lastade jag in weekendväskan, laptopen och mig själv i Edna och styrde mot Vadstena.  Vädret var helt ok när jag lämnade Borås men det dröjde inte länge innan de första regndropparna kom och sen blev det bara värre. Det regnade småspik hela j-a vägen!  Så jag körde på, att stanna och gå ur bilen för att titta på något var inte att tänka på. En gång stannade jag för att dyka in och köpa mig en lunchmacka och en drickyoghurt som jag åt i bilen sen.  När jag svängde av från E4 mot Vadstena lugnade sig regnet äntligen och jag närmade mig målet i väldigt god tid. Därför tog jag en avstickare till Alvastra klosterruin för att sträcka på benen och när jag klev ur bilen hade det slutat regna. Toppen!  Det är sannerligen historiens vingslag över platsen. Slottet byggdes ju på 1100-talet. Nu är det bara ruiner kvar, men häftigt ändå.  Här kommer bilder, klicka på dem för större format.  Undvek att gå in där, det var gott om spår av skor som halkat i leran. 

  Rubrikens fråga ställer jag mig dagligen numera. Jag vet ingenting om hur mitt liv kommer att gestalta sig framöver. Var ska jag bo? Vad ska jag göra? Börja med något nytt?  (Jag menar hobbies typ, inte någon ny relation!) Hålla fast vid gammalt? Vad vill jag egentligen? Allt hänger i luften för tillfället och det får vara så ett tag. Jag är övertygad om att det kommer att klarna med tiden.  Nu närmast är jag snart på väg på nästa lilla äventyr. Jag åker på torsdag och kommer hem igen på lördag.  Det blir en roadtrip till Vadstena för jag har faktiskt aldrig varit där. Och platsen lockar historienörden i mig något alldeles enormt! Så jag har bokat två nätter på ett vandrarhem plus och ska grotta ned mig ordentligt i slott, kloster och andra sevärdheter.  Har försökt invänta bättre väder, men det verkar vara helt lönlöst denna sommar.  Så på torsdag morgon/förmiddag packar jag in mig och lite bagage i lilla röda Edna och drar iväg. Känns spännande och kul.  Sen ska jag bomba er med bi

  Kära syster och jag hade pratat om att hitta på något tillsammans. Eftersom vår energi är begränsad efter allt som hänt blir det inga storslagna planer utan vi bestämde oss för en liten tur till grannstaden Alingsås. Så igår förmiddag for vi iväg.  Vi hittade parkering på torget, nära och bra till allt. Planen var att börja med en lunch men på väg för att leta efter ett bra lunchställe dök en skoaffär upp. De annonserade med rea och 50%. Vi konstaterade att skor kan man aldrig få för mycket av och steg in.  Nu är ju jag ingen "shoppingmänniska". Jag hatar att shoppa och brukar använda mina skor, kläder och väskor tills de är i ett helt ohjälpligt skick. Först då går jag ut och köper det jag behöver och drar sen snabbt därifrån. Inget tittande på annat här inte! Att bara gå runt och titta är nästan det tråkigaste jag vet.  Men när vi kom in i nämnda skoaffär hade de skor av båda de märkena som mina fötter blir fullkomligt lyriska av att bära. Skor som kostar mer än jag oftas

  I söndags kom jag tillbaka hem efter veckan vid kusten med vännerna. När jag åkte var min reservplan att om det hela blev för jobbigt kunde jag alltid åka hem igen. Men jag stannade hela veckan och kom hem med värme, glädje och ny energi.  Veckan i det underbara huset gjorde mig gott. Visst var det annorlunda mot tidigare år. Jag åkte som gäst, inte som arrangör och jag åkte utan Lasse. Jag körde dit helt själv för första gången och fick använda min gps eftersom jag mest suttit i baksätet och pladdrat med väninnan under alla resor dit tidigare.  Hela grejen stärkte mitt självförtroende. Resan gick mycket bra och humöret steg ju mer jag närmade mig.  Jag har blivit mött med så mycket kärlek och omtanke hela veckan och haft möjlighet att vila när jag behövde. Jag har skrattat mer än på mycket, mycket länge. Mina fötter ville mörda mig p g a de högklackade som jag tvingade på dem var och varannan kväll när jag bytte om till middagen men jag ville känna mig fin och det gjorde jag.  Lasse

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fu

  Efter det som hände med fine Gamle Svarten i veckan var min plan att klara mig utan bil till en bit in på hösten. Det kändes förstås inte så roligt, för det är ju under sommaren man mest vill ge sig ut, men jag bor centralt och det går att åka buss och tåg, så jag tänkte få det att fungera ändå.  Under veckan, som innehållit osannolikt många sorger och bedrövelser, uppenbarade sig dock en möjlighet som jag mycket tacksamt tog emot.  Detta innebar att jag kunde börja leta efter en bil redan nu. Och tänka sig, för ovanlighetens skull har jag lite flyt i livet! Så mitt i allt elände "råkade" jag shoppa en bil.  Eftersom ett bilköp redan var planerat, om än längre fram, hade jag kikat runt en del, läst in mig på tester och omdömen och var klar över vilken sorts bil jag ville ha.  Jag fick bra råd och input via telefon från en bilkunnig systerson. Nu när det hela blev aktuellt kunde jag därför direkt söka på "rätt" bil utifrån mina krav och kriterier. Resultaten jag fi

  Nationaldagen inleddes med att Teo och jag tog bilen till ett friluftsområde där vi gick en liten runda. Teo fick bada tassarna i sjön på väg tillbaka till bilen och det var han mycket nöjd med.  Efter en liten lunch lämnade jag pälsklingen hos hundvakten och drog iväg ensam på ett litet äventyr. Målet var Torpa stenhus där de, dagen till ära, hade guidade specialturer med Gustav Vasa-tema. Detta lockade historie- och släktforskningsnörden inom mig och jag blev inte besviken. Proffsig rundtur och all personal var klädda i medeltidskläder. I olika rum dök olika historiska karaktärer upp och inflikade berättelser, från kökspigorna i källaren till de fina damerna i riddarsalen. Riktigt bra.  Torpa stenhus har rötter från 1100-talet även om själva borgen byggdes något senare så här finns historia så det skvätter om det. Det har aldrig sålts utan gått i arv i släkten i sjutton generationer. Imponerande. Jag låter bilderna tala. Klicka på dem för större format.  Borgen med sina vackra omgi

I torsdags förra veckan gav jag mig ut på äventyr igen.  Denna gång utmanade jag mig själv med en långkörning. Jag packade in packning, Teo och mig själv i Gamle Svarten och körde till Stockholm. Kan inte minnas att jag kört ensam till Stockholm någonsin förut och det var väldigt, väldigt längesedan som jag körde bil en så pass lång sträcka. Men varför skulle inte det fungera, resonerade jag. Och det gjorde det ju utan problem.  Målet var att hälsa på bästa vännerna som bor ett par mil utanför storstan och på rätt sida dessutom, så jag behövde inte köra mitt i smeten.  Vi hade en väldigt skön och avkopplande helg och det var så härligt att träffas igen, även om vi alla kände att Lasse fattades. Det blev lite känsligt på fredagskvällen när vännen M dukade för fyra av gammal vana.  Vi hälsade också på vännernas dotter med familj och där fick jag en fin tavla som dottern målat. Den lilla texten på sidan döljs tyvärr av ramen, men där står det "Tills vi ses igen".  I söndags körd

  Efter förra veckans värk och trötthet har jag känt mig bättre sen några dagar tillbaka och igår kände jag att jag behövde hitta på något.  Jag har, under alla år med Lasse, varit otroligt bortskämd när det gäller resor och utflykter. Det mesta fixade han. Det var han som hittade överallt, planerade, körde bilen, bokade flyg och hotell osv. Jag har bara behövt packa min väska och följa med.  Men igår tänkte jag att om jag inte tar tag i saken själv och börjar "öva" på att ge mig ut på egna äventyr blir jag ju sittande här hemma och det känns inte bra. Jag har fortfarande lusten att resa och upptäcka nytt. Det var som att jag hörde Lasses röst som sa: "Gör det bara! Det löser sig."  Och när jag tänkte vidare kom jag på att det är högsäsong för trandansen vid Hornborgasjön nu. Inte allt för långt hemifrån och jag har aldrig varit där men länge tänkt att jag vill uppleva den. Så jag hämtade info från deras hemsida, bestämde mig för att ge mig av tidigt och började för

  Idag är det en månad sedan Lasse lämnade oss. Det är ofattbart för jag tycker att han var här hemma nyss. Men det har alltså gått en hel månad redan.  För mig känns det som om jag fortfarande lever med Lasse fastän han inte syns här. Han är liksom ändå med mig varje sekund, även i mina drömmar. Oftast drömmer jag om den person han var före sjukdomen. Stark, glad och full av livsvilja.  Jag tänker att det nog är bra för det är ju den Lasse jag vill minnas.  Varje morgon vaknar jag till insikten att han är borta. Det är tufft. Och vissa stunder känner jag mig sänkt av saknaden.  Ändå funkar vardagen på något konstigt sätt. Det gör mig förvånad. Hur kan livet bara fortsätta när något så här omvälvande har hänt? Men det gör det ju och jag får det att fungera. Det hade Lasse gillat. "Det löser sig", hade han sagt.  Idag har jag lämnat tillbaka bilen. Den var leasad och avtalet stod på Lasse. Den var för stor och för dyr för mig, så nu är den återlämnad.  Istället har jag fått lå

  Idag kom vi hem från vår lilla utflykt, maken och jag. Som jag berättat tidigare, fick jag en hotellövernattning med spa för två av mina underbara barn i födelsedagspresent i våras. Inte anade väl vare sig dom eller vi att det skulle bli en så enormt välbehövlig höjdpunkt denna höst, som i övrigt mest bestått av elände.  Maken har vid upprepade tillfällen sagt att jag ska ta med mig någon annan med motiveringen att han inte är någon "spamänniska", men det fanns ingen annan jag hellre ville åka med och jag är envis, så till slut gav han upp försöken att få mig på andra tankar.  Och tur var det det för det blev en helt underbar vistelse för oss båda! Vi åkte till Varbergs Kusthotell igår förmiddag och solen sken när vi kom dit, vilket ju inte är vanligt så här i november. Det räckte med att komma in i receptionen för att känna lugnet och bara att titta på den lilla fontänen där bredvid fick stressnivån att börja sjunka.  Trots att vi var där tidigt - vi hade spa-tid mellan kl