Resa och reflektioner

I torsdags förra veckan gav jag mig ut på äventyr igen. Denna gång utmanade jag mig själv med en långkörning.

Jag packade in packning, Teo och mig själv i Gamle Svarten och körde till Stockholm. Kan inte minnas att jag kört ensam till Stockholm någonsin förut och det var väldigt, väldigt längesedan som jag körde bil en så pass lång sträcka. Men varför skulle inte det fungera, resonerade jag. Och det gjorde det ju utan problem. 

Målet var att hälsa på bästa vännerna som bor ett par mil utanför storstan och på rätt sida dessutom, så jag behövde inte köra mitt i smeten. 

Vi hade en väldigt skön och avkopplande helg och det var så härligt att träffas igen, även om vi alla kände att Lasse fattades. Det blev lite känsligt på fredagskvällen när vännen M dukade för fyra av gammal vana. 

Vi hälsade också på vännernas dotter med familj och där fick jag en fin tavla som dottern målat. Den lilla texten på sidan döljs tyvärr av ramen, men där står det "Tills vi ses igen". 

I söndags körde jag hemåt igen och vi kom hem på tidiga kvällen. 

En sak som jag lagt märke till är att jag alltid får en dipp någon dag efter mina utfärder. Jag blir lite låg och saknaden känns extra stor. Antar att jag blir distraherad när jag är ute och rör mig i olika miljöer och sen blir påmind om vad som hänt, när jag kommer hem igen. Men jag kan ju inte bara sitta här hemma heller. Tror att dessa känslor lägger sig med tiden. 

Nu är våren äntligen här och jag har gjort en annan reflektion. Det är så vackert överallt nu med blommor och grönska men jag upplever inte våren lika intensivt som jag brukar i år. Det är som att en del av mina känslor är avstängda eller kanske snarare upptagna med sorg och saknad. 

Även om jag är lyckligt lottad som är omgiven av barn, barnbarn, släkt och vänner så har Lasse lämnat ett stort tomrum efter sig, ett hål i hjärtat. Han fattas mig.