Egalias egenheter

  Höjningen av kortisonet gör Lasse tröttare och mer kraftlös. Det är ledsamt att se hur han kämpar för att orka. Igår t ex var han tvungen att välja mellan att gå med på promenad eller att duscha. Båda sakerna på samma dag blir för mycket. Det gör ont i hjärtat att se. Idag har han i alla fall orkat åka med två f.d. kollegor och ta en fika. Det gör oss båda glada för det är uppiggande och roligt. Ikväll ska vi börja minska ner dosen lite igen, hoppas det funkar och att han får bli lite piggare då.  Själv började jag gårdagen med en promenad med hunden. Vi träffade på tre fina rådjur som tittade nyfiket på oss. Hunden, som är i total avsaknad av jaktinstinkt, satte sig ned och vädrade och tittade förundrat tillbaka.  Efter hundpromenaden satt jag i soffan en liten stund och vi hann med ett telefonsamtal med kontaktsköterskan på onkologen under tiden. Sen var  det   dags att ge mig iväg till kuratorn. Hon är en välbehövlig ventil för mig nu. Vi pratade om livet i stort och smått, om str

I fredags var Lasse ute på restaurang med tidigare arbetskamrater. Han kom hem efter några timmar, trött men mycket, mycket glad. Han var lika glad när han vaknade i lördags morse. De hade haft så roligt och kollegorna, som känner till vad han drabbats av, var så glada att han kunde vara med. Efter maten drog musiken igång på restaurangen. Vi visste inte ens att de spelade musik där. Men då var middagen över och Lasse var redo att åka hem så det gjorde han. Han var så trött så det susade i hela huvudet och i lördags var han varit helt slut. Men tycker själv att det var värt det och det är ju huvudsaken. Att bli trött är inte farligt och vi har inget planerat under helgen så han kan slappa i soffan hur mycket han vill och önskar.  Huvudsaken är att han hade så roligt, för att ha roligt är också medicin på sitt sätt. Jag är så glad för hans skull.  I lördags eftermiddag åkte jag med syrran till Erikshjälpens loppis. Det var kul och den loppisen är väldigt välordnad och bra. Jag hittade l

Idag är vi lite glada, maken och jag. Vi har konstaterat att symptomen som tumören ger blivit lindrigare senaste tiden! Igår, t ex, kunde Lasse knappa in sitt personnummer på mobilen utan större problem. Idag fick han ett samtal från strålningen när jag var ute med hunden. De ville ändra tid och han kunde skriva ned den nya tiden rätt. Talet flyter också lättare, tycker vi. Vi hoppas att detta beror på att behandlingen gett tumörjäveln en match och att det är tecken på att den hejdat sig eller t o m krympt lite. Hoppas, hoppas! I alla fall är det positiva tecken som vi gläds åt nu.  I morse åkte Lasse till strålningen för sista gången den här veckan. Med sig hem hade han bilder på strålningsmasken. En sådan används vid strålning mot huvudet för att fixera huvudet i rätt läge. Masken formgjuts efter varje person och vid strålningen skruvas den fast i underlaget så att man ligger absolut still. Lite klaustrofobiskt i min värld, men maken har inte ont av det för fem öre som tur är!  Under

  Dagens promenad blev smått äventyrlig!  Valde en led runt en sjö i närheten där jag inte gått på jättelänge. Vädret var helt lagom och naturen så här års är ju inget annat än vacker. Vid ett ställe gick vi ner till sjökanten för att Teo, hunden, skulle få dricka lite vatten och svalka tassarna. Det var inte särskilt varmt idag, men han blir liksom varm ändå med all sin päls.  På väg mot det svalkande vattnet stannade Teo till, för att i nästa sekund rygga tillbaka. Han brukar reagera så när något plötsligt rör sig av sig självt. Det kan vara en gardin som fladdrar i vinden, en påse som välter i hallen eller, som i detta fall då det visade sig vara en praktfull huggorm! Hans reflex räddade nog honom där och jag kallade honom till mig blixtsnabbt när jag insåg vad det var han reagerat på. Ormen hade redan lyft huvudet och format halsen till ett S, så någon sekund till så hade jag tvingats bära en 15 kg tung, ormbiten hund till bilen 1½ km bort.  Vi stannade på behörigt avstånd och jag

Alltså, min husse och matte, skulle aldrig klara sig utan mig. På allvar! Som ni säkert redan vet är jag vallhund och varken husse eller matte är bra på att valla, så det är jag som fixar att vissa saker funkar i flocken.  När vi ska gå ut på promenad alla tre ser jag först till att vi alla samlas i hallen. Ibland har någon av dem glömt något och springer tillbaka till köket eller vardagsrummet och då följer jag med och vallar dem till hallen igen. De ska ju ha med sig så mycket liksom; telefoner, cigg och hundgodis bl a. Ja, det sistnämnda är ju faktiskt väldigt viktigt.  När de fått på sig alla kläder, herregud vad mycket kläder de ska ha så här års, själv räcker ju min päls, vallar jag ut dem genom ytterdörren. Husse brukar säga åt mig att jag ska gå ut först, men se den går jag inte på!  Matte håller i kopplet, men det är ett sådant där rullkoppel så jag kan minsann gå bakom husse ändå och fösa ut honom.  Därefter går matte till hissen medan husse låser dörren. Jag står kvar hos hu

  Hej alla! Nu var det ju flera år sedan jag skrev dagbok här! Livet trallar på, kan man säga. Jag börjar bli lite gammal. Fast är minsann en lagom tjock hund i mina bästa år, så det så!  Men i våras hände något annorlunda. Husse slutade gå till jobbet. Plötsligt var han hemma jämt! Jag är fortfarande skeptisk och misstänker att han plötsligt ska börja försvinna hela dagarna igen, så jag håller noga koll på honom.  Numera går vi oftast ut på promenad hela flocken, alltså husse, matte och jag. Det är toppen, tycker jag, som är vallhund, för jag trivs bäst när alla i flocken gör samma saker samtidigt.  Husse går först och sen kommer jag och matte. Ibland pratar husse rakt fram och då skriker matte "VA?!". Hon börjar höra lite dåligt, tanten.  Jag har hört att de sagt att husse blivit pensionerad. Fast en av de små människorna i flocken, barnbarn kallas de visst, sa att han blivit portionerad? Men eftersom husse fortfarande är i ett helt stycke och inte i småportioner var det no

  Ibland, på promenaderna med hunden, möter vi en äldre dam. Hon har också hund, en pytteliten chihuahua vid namn Jenka.  Jenka och Teo är lika gamla och gillar varann skarpt så de vill alltid hälsa och det blir då en pratstund med damen. Hon är alltid glad, damen, och förutom sin hund har hon andra hobbies och projekt.  Hon har en gerillaträdgård! När vi går utmed ån nedanför flerfamiljshusen där hon bor har vi, under flera år, sett en liten plantering på kommunens mark vid åkanten. Den är prydligt utmärkt med grenar och där petas det ned diverse lökväxter och annat. Alldeles nyss fick vi veta att det var Teo´s hundkompis matte som var upphovet till denna lilla rabatt. Hon berättade glatt om den sist vi sågs och kallade den sin gerillaträdgård.  Senast vi träffades la vi också märke till att en skata hoppade efter damen och hennes lilla hund på deras promenad. Väldigt nära bakom höll den sig och vi påpekade att hon hade fågelsällskap.  Då sa damen: "Ja, det är min tama skata. Han

Som hundägare råkar man ibland ut för konstiga hundmöten på sina promenader. Men hundmöten menar jag när jag och min hund möter en annan hundägare med sin vovve. Idag upplevde jag nog det konstigaste mötet hittills! Jag kom gående på en trottoar och såg en kvinna med en stor hund på en gräsmatta längre fram. Hunden fick syn på min hund och la sig platt ned som vissa hundar gör ibland när de blir intresserade. Kvinnan stod kvar där på gräsmattan med sin hund och vi fortsatte framåt på trottoaren. När vi kom i jämnhöjd med varann for hennes stora hund upp, kastade sig ut i kopplet som hon släppte efter på tills det bara var några meter mellan oss. "Bry dig inte om", sa jag till Teo och det gjorde han inte heller utan vi fortsatte framåt. Då ropar kvinnan till mig: "Stanna, stanna!" Jag vänder mig om och frågar förvånat: "Varför?" "Du kan ju inte bara gå!", svarar hon och pekar på sin hund. Jag försökte förtvivlat förstå vad damen menade

I söndags gav vi oss ut i nya, okända marker, grannen, hundarna och jag. :) Vi åkte till Molla bokskog. Bokskogar är vackra och där fanns tre olika leder att välja på.  Vi hittade skogen och den lilla parkeringen och även en info-tavla med ledernas längd och märkning samt en liten karta.  Eftersom vi tappat en del av både kondition och ork efter sommarens sanslösa värmebölja bestämde vi oss för den kortaste sträckan och började traska längs vägen för att hitta stigen in i skogen. Leden var markerad med blå färg och till en början såg vi blå prickar på träden. Vi kom till en skogsväg men eftersom vi inte såg några markeringar när vi kikade in där gick vi förbi den.  Efter att ha gått en bit till var de blå prickarna ett minne blott och kvar fanns endast gröna märken vilka visade vägen utmed tiokilometaren. Nu hade vi inte tänkt promenera i timmavis, så vi vände och gick tillbaka. När vi åter passerade den lilla skogsvägen fick jag syn på en liten stolpe en bit in. Stolpen

De senaste dagarna har vi återupptagit våra promenader, grannen, hundarna och jag. Detta med varierande resultat. :D  Först provade vi en kulturled i det lilla samhället Rydboholm. Den lät trevlig och bilderna utlovade vacker miljö i gammal bruksbygd. Det var bara ett problem. Visserligen hittade vi, efter visst letande, starten på kulturleden. Där fanns en karta vi fotade av för att ta med oss. Första biten gick bra, men därefter stämde inte kartan och ingen märkning fanns! Efter idogt letande efter en stig vände vi om och försökte oss på leden från andra hållet. Inte mycket verkade stämma med kartan, så vi gav upp och åkte hem.  Kommunen har fått ett mail om att de informerar om en led som saknar märkning på sin sida, men nu i semestertider händer väl inte mycket. Vi var så upptagna av letandet att jag glömde fota de få vackra vyer vi såg. Minus på den, tyvärr.  Nästa tur gick till Sandared, det var igår. Den leden har jag gått många gånger förr om åren så dit var inte svårt att

I söndags gick vi sju kilometer. Vännen/grannen A, våra hundar och så jag.  Det var en härlig promenad!  Vi går inte fort och det får ta sin tid, men går gör vi.  Det var många år sedan jag orkade gå så långt så bara det att kroppen funkar så bra nu är en riktig WOW-känsla. Vi har börjat utforska olika spår och leder i omgivningarna så det blir nya promenader titt och tätt här. Riktigt roligt.  Ibland blir det inte så bra, som svängen vi tog en bit utanför stan där all världens fästingar verkade ha årsmöte samtidigt! Helsike vad fästingar det var! Tur att våra hundar är preparerade mot de eländes krypen. Så där går vi nog inte igen. Här om dagen valde vi en vandringsled i närheten av golfbanan. Markeringarna var hyfsat bra, men stigen var bitvis så smal att den knappt syntes. Nog inte många som brukar gå där, tänkte vi. Runt golfbanan har man tvingats sätta upp låga elstängsel för att hålla de bökande vildsvinen borta. En golfbana ser väl inte allt för kul ut efter besök av en

Hej på er! Nu var det riktigt, riktig längesedan jag kapade mattes blogg och gjorde ett eget inlägg.  Så här kommer en liten rapport från mig.  Livet trallar på kan man säga. Sen jag skrev här sist har jag fått några nya kompisar. Hugo är en av dem, en hyvens kille. Spaniel är han visst. Vi brukar promenera tillsammans med våra mattar och dom, mattarna alltså, pratar oavbrutet hela tiden! Ibland försöker jag busa med Hugo men han är inte alltid så sugen på det. Han gillar mer att spåra och nosa och sånt. Och sen är han galen i mat också.  En annan, alldeles ny kompis, är Isa. Hon är bara en bebis. Jag älskar bebisar!! Jag vill helst kasta mig över henne och pussa henne, men det får jag inte för matte och husse för då kan hon bli rädd säger de. Dumheter! Jag är ju inte ett dugg farlig! Fast bebisar kanske inte fattar det? I alla fall är hon jättesöt och lite tuff också för hon tar sig för att skälla lite på mig när vi ses. Sa jag att jag älskar bebisar?  Två av mina bäst

Det var väldigt längesedan jag bloggade här nu!  Jag är en upptagen kille, vet ni. ;) Dagarna rullar på här och jag har fullt upp med att umgås med matte, husse, barn och kompisar. Äta är viktigt också och så motionera förstås.  Men nu ska jag i alla fall berätta att jag varit på semester! Det hela började med att husse och matte skulle åka på semester till ett ställe dit jag inte kunde följa med.  Och då fick jag åka iväg till ett annat ställe ute på landet.  Det var ett väldigt trevligt ställe, måste jag säga! Det luktade hund överallt och det fanns kompisar och snälla människor.  Jag hade inga problem alls att gå ifrån husse och matte för jag ville in där. Både hörde och kände på lukten att det fanns andra hundar ju.  Fast lite skumt var det ju förstås att vara på ett främmande ställe utan husse och matte. I alla fall i början. Men jag fick en fin säng och mat. Fast första dagen åt jag inget eftersom det kändes lite skumt liksom. Men utan mat kan man ju inte vara så län

Alltså, jag är inte mycket för konspirationsteorier. Tycker inte det är min grej. Anser mig vara hyfsat realistisk.  Men de senaste månaderna har jag läst mycket och hittat mycket skumma grejer inom vissa områden, flera områden.  Låt mig ta tre exempel: Vården och mediciner Jag är uppvuxen på den tiden då doktorns ord var "lag". Man kunde lita på vården förr. Och det borde man självklart kunna idag också! Men se, nu har stora ekonomiska intressen smugit sig in.  Naturligtvis finns det mediciner som är absolut nödvändiga i många olika situationer. Men i många andra situationer kan man verkligen undra? Här vill jag ta statiner som exempel. Statiner är kolesterolsänkande medicin. Vi har, sedan flera år tillbaka, fått lära oss att högt kolesterol är farligt. Punkt.  Men när man börjar titta närmare på saken hittar man mycket att ifrågasätta.  För det första finns det olika kolesterolvärden. LDL, HDL, triglycerider. De olika värdena står för olika saker. Vissa av dem ä

När vi skaffade hund igen, för fyra år sedan, hyste jag en förhoppning om att åter kunna köra agility.  Det visade sig snart vara en mycket fåfäng förhoppning eftersom min kropp inte duger till sådan fysisk aktivitet numera. Jag orkar inte åka på kurser, stå ute i alla väder och träna, träna, träna så mycket som behövs för att göra hunden till en bra agilityhund.  Så jag började prova andra former av hundträning, utöver den vanliga vardagslydnaden förstås. Vi har gjort konster, gömt godis, provat rallylydnad och nosework. Trevliga aktiviteter alltihop.  I början av rallylydnaden var jag helt inne på att tävla, men med tiden har jag fått inse att inte heller det funkar. Hur roligt det än är att tävla innebär det resor, tidiga morgnar och stress och det kostar för mycket numera.  Teo har hela tiden hängt med på allt och varit glad och nöjd och mycket duktig. Det är bara det att jag inte varit riktigt road... det har liksom bara känts lite halvkul. Mitt hjärta brinner för agility