En lysande idé!
När vi skaffade hund igen, för fyra år sedan, hyste jag en förhoppning om att åter kunna köra agility.
Det visade sig snart vara en mycket fåfäng förhoppning eftersom min kropp inte duger till sådan fysisk aktivitet numera. Jag orkar inte åka på kurser, stå ute i alla väder och träna, träna, träna så mycket som behövs för att göra hunden till en bra agilityhund.
Så jag började prova andra former av hundträning, utöver den vanliga vardagslydnaden förstås. Vi har gjort konster, gömt godis, provat rallylydnad och nosework. Trevliga aktiviteter alltihop.
I början av rallylydnaden var jag helt inne på att tävla, men med tiden har jag fått inse att inte heller det funkar. Hur roligt det än är att tävla innebär det resor, tidiga morgnar och stress och det kostar för mycket numera.
Teo har hela tiden hängt med på allt och varit glad och nöjd och mycket duktig. Det är bara det att jag inte varit riktigt road... det har liksom bara känts lite halvkul.
Mitt hjärta brinner för agilityn, så är det. Och nu har jag tänkt utanför boxen! Kan inte vi ta oss till agilitybanan och trotsa väderlekar och annat får agilitybanan komma till oss!
Eftersom vi ändå inte ska tävla spelar det ingen roll om vår agilitybana inte är regelmässig och att vi gör våra egna hinder.
Så nu har jag utsett vårt hem till en agilitybana! :D
Idag började vi. Vi körde "hopp upp i fåtöljen, ligg på dörrmattan, springa ett varv runt pelaren i vardagsrummet, balans i soffan, kryp under köksstol" m.m.
Teo hängde på förvånansvärt bra för att vara första försöket och ansträngde sig som tusan för att följa med i mattes nya påhitt. Glad var han också och glad var jag.
Och vi kan utveckla det här. Vi kan träna på svårare moment, fler köksstolar, mera flyt och fjärrdirigering.
Och nu har jag också roligt! Äntligen något som åtminstone liknar agility! :D
Jag sitter här och känner mig skitglad och Teo har däckat på köksgolvet efter allt detta nya. Det är gott som tusan! :)
Det visade sig snart vara en mycket fåfäng förhoppning eftersom min kropp inte duger till sådan fysisk aktivitet numera. Jag orkar inte åka på kurser, stå ute i alla väder och träna, träna, träna så mycket som behövs för att göra hunden till en bra agilityhund.
Så jag började prova andra former av hundträning, utöver den vanliga vardagslydnaden förstås. Vi har gjort konster, gömt godis, provat rallylydnad och nosework. Trevliga aktiviteter alltihop.
I början av rallylydnaden var jag helt inne på att tävla, men med tiden har jag fått inse att inte heller det funkar. Hur roligt det än är att tävla innebär det resor, tidiga morgnar och stress och det kostar för mycket numera.
Teo har hela tiden hängt med på allt och varit glad och nöjd och mycket duktig. Det är bara det att jag inte varit riktigt road... det har liksom bara känts lite halvkul.
Mitt hjärta brinner för agilityn, så är det. Och nu har jag tänkt utanför boxen! Kan inte vi ta oss till agilitybanan och trotsa väderlekar och annat får agilitybanan komma till oss!
Eftersom vi ändå inte ska tävla spelar det ingen roll om vår agilitybana inte är regelmässig och att vi gör våra egna hinder.
Så nu har jag utsett vårt hem till en agilitybana! :D
Idag började vi. Vi körde "hopp upp i fåtöljen, ligg på dörrmattan, springa ett varv runt pelaren i vardagsrummet, balans i soffan, kryp under köksstol" m.m.
Teo hängde på förvånansvärt bra för att vara första försöket och ansträngde sig som tusan för att följa med i mattes nya påhitt. Glad var han också och glad var jag.
Och vi kan utveckla det här. Vi kan träna på svårare moment, fler köksstolar, mera flyt och fjärrdirigering.
Och nu har jag också roligt! Äntligen något som åtminstone liknar agility! :D
Jag sitter här och känner mig skitglad och Teo har däckat på köksgolvet efter allt detta nya. Det är gott som tusan! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar