Teo´s dagbok 75


 Hej alla!

Nu var det ju flera år sedan jag skrev dagbok här!

Livet trallar på, kan man säga. Jag börjar bli lite gammal. Fast är minsann en lagom tjock hund i mina bästa år, så det så! 

Men i våras hände något annorlunda. Husse slutade gå till jobbet. Plötsligt var han hemma jämt! Jag är fortfarande skeptisk och misstänker att han plötsligt ska börja försvinna hela dagarna igen, så jag håller noga koll på honom. 

Numera går vi oftast ut på promenad hela flocken, alltså husse, matte och jag. Det är toppen, tycker jag, som är vallhund, för jag trivs bäst när alla i flocken gör samma saker samtidigt. 

Husse går först och sen kommer jag och matte. Ibland pratar husse rakt fram och då skriker matte "VA?!". Hon börjar höra lite dåligt, tanten. 

Jag har hört att de sagt att husse blivit pensionerad. Fast en av de små människorna i flocken, barnbarn kallas de visst, sa att han blivit portionerad? Men eftersom husse fortfarande är i ett helt stycke och inte i småportioner var det nog lite fel. 

Det dyker förresten upp små, nya flockmedlemmar hela tiden. De nya är så pyttesmå i början. Och söta. När de blir lite större, men inte tillräckligt stora för att ha sunt förnuft, håller jag mig undan lite för då vill de dra mig i pälsen. Fast husse och matte och de smås stora människor hjälps åt att lära dem och de där små är nog hyfsat smarta, för de lär sig rätt snabbt vad de får och inte få göra med mig. 

Här om veckan lärde matte en av de små att ge mig godis i handen. Sånt är bra och viktigt kunskap för en liten människa! 

En annan sak är att husse och matte inte lämnar bort mig till hundvakt lika ofta längre. De reser inte iväg på det där som de kallar semester. Det beror på något som kallas pandemi, säger de. Pandemi är nog något bra eftersom de är hemma med mig mera. Fast jag har det ju väldigt bra hos hundvakt också i och för sig. 

Husse och matte vaccinerar sig då och då. Det vet jag vad det är för det gör jag också ibland. Det är en baggis men de gnäller lite över ont i armen och feber och sånt. De är nog lite klena. Jag har aldrig gnällt över nån vaccination! 

Ja, så nu tillbringar jag mina dagar med både husse och matte. Det är ju toppen! Jag hoppar ofta upp mellan dem i soffan så att de kan klia och gosa med mig båda två samtidigt. Mycket bättre kan man ju inte ha det. Och ibland lyckas jag lura dem så att den ena först ger mig godis och sedan den andra strax efter, hehe. 

Så livet leker här, kan man säga. 

Kram

Teo




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer