En destruktiv relation - epilog
Det är en fördel om du läser dessa inlägg innan du läser nedanstående: Prolog, Del 1, 2, 3 och 4.
Ja, jag skulle alltså inte ha en karl mer i hela mitt liv! Jag skulle leva för mina barn och mina hundar.
Det gick ju bra... i ca tre månader, haha! :D
För då dök L upp i mitt liv.
Fast i början var vi bara vänner. Och jag var fast besluten om att så skulle det förbli.
Men det var ju L... med de vänliga ögonen och det sunda förnuftet. L som lyssnar och respekterar mig. L som får mig att skratta och som tycker om mig för att jag är just den jag är. L som aldrig skulle gifta sig igen och det kändes betryggande för det skulle definitivt inte jag heller!
L som hade sett och upplevt så mycket att han direkt förstod vad jag pratade om, när jag berättade om J, S och P.
Det är L som får mig att känna att jag duger som jag är. Det är L som säger att jag är underbar och att han älskar mig, men inte av egoistiska skäl eller med någon speciell baktanke, utan just för att han menar det.
Och som han fick kämpa innan jag trodde honom! Jag var som ett skadeskjutet djur när vi träffades. Noll tillit, noll självförtroende och varför skulle jag någonsin lita på en man igen? Det tog lång tid och L hade tålamodet och viljan att vänta. För att han ville ha just mig... det är stort! Jag kan fortfarande känna förvåning över att han har orkat, för att skapa tillit hos någon som har tappat allt vad tillit heter kräver sin man. L är definitivt en sådan man.
Det var L som fick mig att våga börja leva igen... eller äntligen... och som fick mig att börja vakna glad igen efter många år av uppvaknande med magknip. Det var L som friade trots att ingen av oss skulle gifta sig igen. *S*
Självklart har vi våra "ups and downs" som i alla andra förhållanden, men kärleken finns där hela tiden ändå som en fast grund att stå på.
En trevlig bieffekt av L´s och min relation var att när vi varit tillsammans ca två månader slutade S att förfölja mig och försvann som en avlöning - vilken lättnad!
Ja, nu är jag färdig med den här lilla serien om en turbulent tid av mitt liv. Känns bra att ha skrivit det här faktiskt. :) Slutet gott - allting gott!
Det är solsken i mitt hjärta! :)
Kram
Ja, jag skulle alltså inte ha en karl mer i hela mitt liv! Jag skulle leva för mina barn och mina hundar.
Det gick ju bra... i ca tre månader, haha! :D
För då dök L upp i mitt liv.
Fast i början var vi bara vänner. Och jag var fast besluten om att så skulle det förbli.
Men det var ju L... med de vänliga ögonen och det sunda förnuftet. L som lyssnar och respekterar mig. L som får mig att skratta och som tycker om mig för att jag är just den jag är. L som aldrig skulle gifta sig igen och det kändes betryggande för det skulle definitivt inte jag heller!
L som hade sett och upplevt så mycket att han direkt förstod vad jag pratade om, när jag berättade om J, S och P.
Det är L som får mig att känna att jag duger som jag är. Det är L som säger att jag är underbar och att han älskar mig, men inte av egoistiska skäl eller med någon speciell baktanke, utan just för att han menar det.
Och som han fick kämpa innan jag trodde honom! Jag var som ett skadeskjutet djur när vi träffades. Noll tillit, noll självförtroende och varför skulle jag någonsin lita på en man igen? Det tog lång tid och L hade tålamodet och viljan att vänta. För att han ville ha just mig... det är stort! Jag kan fortfarande känna förvåning över att han har orkat, för att skapa tillit hos någon som har tappat allt vad tillit heter kräver sin man. L är definitivt en sådan man.
Det var L som fick mig att våga börja leva igen... eller äntligen... och som fick mig att börja vakna glad igen efter många år av uppvaknande med magknip. Det var L som friade trots att ingen av oss skulle gifta sig igen. *S*
Självklart har vi våra "ups and downs" som i alla andra förhållanden, men kärleken finns där hela tiden ändå som en fast grund att stå på.
En trevlig bieffekt av L´s och min relation var att när vi varit tillsammans ca två månader slutade S att förfölja mig och försvann som en avlöning - vilken lättnad!
Ja, nu är jag färdig med den här lilla serien om en turbulent tid av mitt liv. Känns bra att ha skrivit det här faktiskt. :) Slutet gott - allting gott!
Det är solsken i mitt hjärta! :)
Kram
Foto: Helena Wallgren
Tack för att du delar med dig!
SvaraRaderaDet är många som sitter/suttit i samma sits.. det är inte lätt att gå vidare, men om man bestämt sig för att ta tillbaka sitt liv så är det ändå fullt möjligt och kan bli helt ofantligt fint!
Kramar om
Fina-
Tack för din respons! :)
Radera