En destruktiv relation - del 3
Om du inte läst tidigare delar bör du göra det först. Du hittar dem här: En destruktiv relation - prolog, En destruktiv relation - del 1 och del 2
Ja, hur kunde jag hamna i en sådan här relation? Och varför lät jag den pågå så länge? Det har tagit mig lång tid, mycket efterforskningar och läsande och mycket tänkande att förstå. Det jag nu skriver är inte menat som något slags försvarstal, utan mera som en förklaring.
För det första:
Har man aldrig träffat en människa med psykopatiska och manipulativa drag är det oerhört svårt att genomskåda personen i början. Och när du väl gör det är det ofta för sent.
För det andra:
Jag var ensam och utsatt, som jag skrev om i tidigare inlägg. Jag hade länge levt med en känsla av att mitt liv inte hade så mycket mer positivt att komma med. Så jag klamrade mig fast vid denna "räddningsplanka" som en drunknande och var tacksam över att någon kunde älska mig över huvud taget!
För det tredje:
Hela jag skrek efter trygghet just då. Efter att ha levt i kaos och otrygghet i åtta år, gav S kontrollerande och styrande attityd en falsk men stor känsla av trygghet till en början.
För det fjärde:
Vet ni att om man får höra något tillräckligt ofta och länge så blir det till sist en sanning?
Som att ingen annan skulle kunna älska mig, så dålig som jag var. Som att S offrade sig för mig trots min svaga personlighet, för det var bara han som älskade mig.
För det femte:
Jag trodde verkligen, som sagt, att han älskade mig och om jag bara "blev en bättre människa" så skulle vi ha det underbart tillsammans. Och jag blev beroende. För när det verkligen gällde, när jag fick problem med något, så ställde han upp och hjälpte mig att lösa dem. Varken jag eller han insåg att han var det största problemet av dem alla!
För det sjätte:
Jag hade, fram tills dess att jag själv hamnade i denna relation, undrat varför misshandlade kvinnor stannar kvar. Varför går de bara inte därifrån? Och ännu värre, många av de som går, återvänder, tar honom tillbaka! Varför?
Jo, för om det vore så lätt som att "bara gå", hade väl alla misshandlade kvinnor gjort det fortare än kvickt, eller hur?
Men när du blivit tillräckligt nedbruten, när hans sjuka "sanningar" om dig och din dåliga personlighet också blir dina "sanningar", då har du tappat all initiativförmåga. När hans omfattande kontroll får dig att tappa all din självständighet, då har du blivit beroende.
För då har du förlorat all tillit till din egen förmåga, all energi, all företagsamhet, allt du en gång kunde och förmådde. Till slut kan du knappt ta ett steg utan att vara rädd för repressalier. Du är en dörrmatta och dörrmattor har ingen självständighet. Du är hjärntvättad! Varken mer eller mindre!
Och när du väl lämnar relationen så känns det inte bra till en början. Inte på en fläck! Ensamheten är enorm, hjälplösheten och abstinensen likaså.
Hur kom det sig att jag till sist avslutade detta elände? Tja, förutom min känsla av att detta är så fel det kan bli, kan man säga att han föll på eget grepp!
Om detta skriver jag i nästa del.
Kram
Ja, hur kunde jag hamna i en sådan här relation? Och varför lät jag den pågå så länge? Det har tagit mig lång tid, mycket efterforskningar och läsande och mycket tänkande att förstå. Det jag nu skriver är inte menat som något slags försvarstal, utan mera som en förklaring.
För det första:
Har man aldrig träffat en människa med psykopatiska och manipulativa drag är det oerhört svårt att genomskåda personen i början. Och när du väl gör det är det ofta för sent.
För det andra:
Jag var ensam och utsatt, som jag skrev om i tidigare inlägg. Jag hade länge levt med en känsla av att mitt liv inte hade så mycket mer positivt att komma med. Så jag klamrade mig fast vid denna "räddningsplanka" som en drunknande och var tacksam över att någon kunde älska mig över huvud taget!
För det tredje:
Hela jag skrek efter trygghet just då. Efter att ha levt i kaos och otrygghet i åtta år, gav S kontrollerande och styrande attityd en falsk men stor känsla av trygghet till en början.
För det fjärde:
Vet ni att om man får höra något tillräckligt ofta och länge så blir det till sist en sanning?
Som att ingen annan skulle kunna älska mig, så dålig som jag var. Som att S offrade sig för mig trots min svaga personlighet, för det var bara han som älskade mig.
För det femte:
Jag trodde verkligen, som sagt, att han älskade mig och om jag bara "blev en bättre människa" så skulle vi ha det underbart tillsammans. Och jag blev beroende. För när det verkligen gällde, när jag fick problem med något, så ställde han upp och hjälpte mig att lösa dem. Varken jag eller han insåg att han var det största problemet av dem alla!
För det sjätte:
Jag hade, fram tills dess att jag själv hamnade i denna relation, undrat varför misshandlade kvinnor stannar kvar. Varför går de bara inte därifrån? Och ännu värre, många av de som går, återvänder, tar honom tillbaka! Varför?
Jo, för om det vore så lätt som att "bara gå", hade väl alla misshandlade kvinnor gjort det fortare än kvickt, eller hur?
Men när du blivit tillräckligt nedbruten, när hans sjuka "sanningar" om dig och din dåliga personlighet också blir dina "sanningar", då har du tappat all initiativförmåga. När hans omfattande kontroll får dig att tappa all din självständighet, då har du blivit beroende.
För då har du förlorat all tillit till din egen förmåga, all energi, all företagsamhet, allt du en gång kunde och förmådde. Till slut kan du knappt ta ett steg utan att vara rädd för repressalier. Du är en dörrmatta och dörrmattor har ingen självständighet. Du är hjärntvättad! Varken mer eller mindre!
Och när du väl lämnar relationen så känns det inte bra till en början. Inte på en fläck! Ensamheten är enorm, hjälplösheten och abstinensen likaså.
Hur kom det sig att jag till sist avslutade detta elände? Tja, förutom min känsla av att detta är så fel det kan bli, kan man säga att han föll på eget grepp!
Om detta skriver jag i nästa del.
Kram
Kommentarer
Skicka en kommentar