En destruktiv relation - del 2
För att ha behållning av detta inlägg bör du först läsa Prolog och En destruktiv relation - del 1
Det första halvåret var suveränt bra. Allt var bara så underbart som det kan vara när man är nyförälskad och känner att man är på väg att börja ett nytt liv. Jag var glad och lycklig.
Så hände det sig en dag att en för mig okänd man, gick in på min sida på den där sajten, där jag och S först hade träffats och skrev en rätt alldaglig men trevlig hälsning.
Jag besvarade den inte ens eftersom jag inte var intresserad, men redan samma eftermiddag fick jag telefonsamtal från S som var upprörd och frågade om jag "spelade dubbelspel", som han uttryckte det. Jag svarade att det gjorde jag absolut inte, men han fick mig ändå att känna dåligt samvete när han berättade hur mycket jag betydde för honom och att han trodde att han och jag hade något speciellt tillsammans. Dåligt samvete för något jag inte hade någon del i... skumt!
Vi redde i alla fall ut det hela och saken var ur världen. Men det dröjde inte länge förrän han blev misstänksam igen... och igen... och igen...
Skulle jag berätta om allt skulle det bli en hel bok. Så jag försöker göra en sammanfattning av vad som hände under de närmaste två åren.
Hans taktik var att ofta tala om hur mycket han älskade mig. Samtidigt beskrev han ingående för mig hur opålitliga, ja rent av farliga, alla andra människor var. Han kritiserade mig och mina handlingar oftare och oftare, men i nästa andetag kunde han säga att han älskade mig mer än någon annan i hela världen. Och att han älskade mig ändå... trots att jag var som jag var. Faktum var att han var den enda som älskade mig, enligt honom.
Hela vår relation liknade en berg- och dalbana. Med mycket tvära upp- och nedförsbackar, svängar och kast.
Vi kunde t ex sitta och skoja och prata och ha det trevligt och i nästa sekund kunde S bli totalt vansinnig över något jag sagt. Han blev allt mer oberäknelig.
Han körde också med utmattningsmetoden. Han ältade samma saker om och om igen tills jag inte orkade svara emot längre. Han höll mig vaken hela nätter med korsförhör om inbillade älskare t ex. Han förbjöd mig att stänga av min mobil. Fasan var om batteriet i min mobil tog slut när jag var ute i något ärende. Då visste jag att nästa natt vi träffades blev helt sömnlös och full av anklagelser.
Han tog ifrån mig min mobil och tvingade på mig en annan så att han kunde ha koll på vilka som ringde på mitt gamla nummer. Att den han gav mig var kass och stängde av sig titt som tätt, brydde han sig inte om utan varje gång detta hände var det mitt fel och resulterade i mera korsförhör och sömnlösa nätter. Han tvingade mig att byta nummer på min hemtelefon för han påstod att "allt för många av mina dåliga vänner kände till mitt nummer"!
Han sökte igenom min dator varje gång han kom på besök, för att se vilka sidor jag surfat på, vilka jag ev. hade pratat med och om vad. Han krävde att få lösenordet till min mail, för det skulle jag ge honom om jag verkligen älskade honom, sa han. Dock ställde jag samma krav tillbaka och då kunde han inte neka. Så jag läste hans mail och hittade ett från en kvinna han träffat före mig... och jag kände igen det hon skrev till honom om hans sätt att behandla henne. Dock var jag inte riktigt mogen för att ta in varningssignalerna i det läget.
Jag fick alltid vara på min vakt när jag satt vid datorn. På samtliga sidor där jag var medlem fanns han också. Och vid flera tillfällen skaffade han fejkade användare för att sen ta kontakt med mig och försöka locka mig i olika fällor som han sedan kunde anklaga mig för. Han lyckades inte vid ett enda tillfälle, av den enkla anledningen att lögner inte ligger för mig. Ändå fortsatte han.
Flera gånger, när han var på besök hos mig, tvingade han mig att ta en sömntablett i hans åsyn innan han åkte hem. För att jag inte skulle "sitta vid datorn och hitta på dumheter" efter att han hade åkt, som han uttryckte det. Själv porrsurfade han hej vilt och utgav sig för att vara ömsom man och ömsom kvinna.
Jag var ofta sjuk under den här tiden. Förkyld och hängig, fick svåra migränanfall, hade svår värk och var obeskrivligt trött. Så han klagade på att jag sov för mycket.
Han hade synpunkter på mina kläder, min frisyr, mitt sätt och på allt annat jag sa eller gjorde. Dessa synpunkter kunde variera beroende på hans humör. Han var omöjlig att göra till lags, vad jag än gjorde så var det fel när han var på "det" humöret.
Han klagade ofta på mina barn, men det var ett av de få områden där jag inte tog åt mig. Jag har alltid varit stolt över mina barn och försvarade dem med näbbar och klor mot hans anklagelser... ända tills jag var så utmattad att jag inte orkade bry mig om vad han sa längre, utan bara lät hans dumheter gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Till slut förstod jag att hans klagomål rörande mina barn bara handlade om ren och skär svartsjuka. De tog av min tid och det var ju till hans nackdel eftersom han ville ha ensamrätt på hela mig. Jag var inte en särskilt bra förälder under den här tiden, jag var helt enkelt för utmattad för det.
Jag avstod från mycket. Nöjesresor, jobbresor, fika med en gammal väninna osv. För varje gång jag skulle göra något sådant blev det ett himla liv eftersom S trodde att jag skulle ut och träffa någon man. Det var helt enkelt inte värt alla anklagelser och korsförhör, så jag skippade sånt. Jag var på julbord med jobbet en gång, minns jag, och pratade mer i telefon med S än umgicks med mina arbetskamrater. Jag tror han ringde mig minst 10 gånger under den kvällen.
Vi grälade mycket, men dessemellan hade vi det bra. Förhållandet var fyllt med en rent utmattande energi oavsett om den var positiv eller negativ.
Mot slutet blev hans anklagelser om vad jag gjorde när vi inte träffades allt mer befängda och hans raseriutbrott allt mer skrämmande.
Jag vet att jag en gång, när vårt förhållande närmade sig sitt slut, sa till honom att "du är ju inget annat än en rädd liten pojke!". Jag tror aldrig jag har sett någon bli så arg.
Hur kunde jag stanna kvar i detta, undrar ni säkert. Är jag totalt dum i huvudet? Varför avslutade jag det inte bara?
Om detta handlar nästa del.
Kram
Det första halvåret var suveränt bra. Allt var bara så underbart som det kan vara när man är nyförälskad och känner att man är på väg att börja ett nytt liv. Jag var glad och lycklig.
Så hände det sig en dag att en för mig okänd man, gick in på min sida på den där sajten, där jag och S först hade träffats och skrev en rätt alldaglig men trevlig hälsning.
Jag besvarade den inte ens eftersom jag inte var intresserad, men redan samma eftermiddag fick jag telefonsamtal från S som var upprörd och frågade om jag "spelade dubbelspel", som han uttryckte det. Jag svarade att det gjorde jag absolut inte, men han fick mig ändå att känna dåligt samvete när han berättade hur mycket jag betydde för honom och att han trodde att han och jag hade något speciellt tillsammans. Dåligt samvete för något jag inte hade någon del i... skumt!
Vi redde i alla fall ut det hela och saken var ur världen. Men det dröjde inte länge förrän han blev misstänksam igen... och igen... och igen...
Skulle jag berätta om allt skulle det bli en hel bok. Så jag försöker göra en sammanfattning av vad som hände under de närmaste två åren.
Hans taktik var att ofta tala om hur mycket han älskade mig. Samtidigt beskrev han ingående för mig hur opålitliga, ja rent av farliga, alla andra människor var. Han kritiserade mig och mina handlingar oftare och oftare, men i nästa andetag kunde han säga att han älskade mig mer än någon annan i hela världen. Och att han älskade mig ändå... trots att jag var som jag var. Faktum var att han var den enda som älskade mig, enligt honom.
Hela vår relation liknade en berg- och dalbana. Med mycket tvära upp- och nedförsbackar, svängar och kast.
Vi kunde t ex sitta och skoja och prata och ha det trevligt och i nästa sekund kunde S bli totalt vansinnig över något jag sagt. Han blev allt mer oberäknelig.
Han körde också med utmattningsmetoden. Han ältade samma saker om och om igen tills jag inte orkade svara emot längre. Han höll mig vaken hela nätter med korsförhör om inbillade älskare t ex. Han förbjöd mig att stänga av min mobil. Fasan var om batteriet i min mobil tog slut när jag var ute i något ärende. Då visste jag att nästa natt vi träffades blev helt sömnlös och full av anklagelser.
Han tog ifrån mig min mobil och tvingade på mig en annan så att han kunde ha koll på vilka som ringde på mitt gamla nummer. Att den han gav mig var kass och stängde av sig titt som tätt, brydde han sig inte om utan varje gång detta hände var det mitt fel och resulterade i mera korsförhör och sömnlösa nätter. Han tvingade mig att byta nummer på min hemtelefon för han påstod att "allt för många av mina dåliga vänner kände till mitt nummer"!
Han sökte igenom min dator varje gång han kom på besök, för att se vilka sidor jag surfat på, vilka jag ev. hade pratat med och om vad. Han krävde att få lösenordet till min mail, för det skulle jag ge honom om jag verkligen älskade honom, sa han. Dock ställde jag samma krav tillbaka och då kunde han inte neka. Så jag läste hans mail och hittade ett från en kvinna han träffat före mig... och jag kände igen det hon skrev till honom om hans sätt att behandla henne. Dock var jag inte riktigt mogen för att ta in varningssignalerna i det läget.
Jag fick alltid vara på min vakt när jag satt vid datorn. På samtliga sidor där jag var medlem fanns han också. Och vid flera tillfällen skaffade han fejkade användare för att sen ta kontakt med mig och försöka locka mig i olika fällor som han sedan kunde anklaga mig för. Han lyckades inte vid ett enda tillfälle, av den enkla anledningen att lögner inte ligger för mig. Ändå fortsatte han.
Flera gånger, när han var på besök hos mig, tvingade han mig att ta en sömntablett i hans åsyn innan han åkte hem. För att jag inte skulle "sitta vid datorn och hitta på dumheter" efter att han hade åkt, som han uttryckte det. Själv porrsurfade han hej vilt och utgav sig för att vara ömsom man och ömsom kvinna.
Jag var ofta sjuk under den här tiden. Förkyld och hängig, fick svåra migränanfall, hade svår värk och var obeskrivligt trött. Så han klagade på att jag sov för mycket.
Han hade synpunkter på mina kläder, min frisyr, mitt sätt och på allt annat jag sa eller gjorde. Dessa synpunkter kunde variera beroende på hans humör. Han var omöjlig att göra till lags, vad jag än gjorde så var det fel när han var på "det" humöret.
Han klagade ofta på mina barn, men det var ett av de få områden där jag inte tog åt mig. Jag har alltid varit stolt över mina barn och försvarade dem med näbbar och klor mot hans anklagelser... ända tills jag var så utmattad att jag inte orkade bry mig om vad han sa längre, utan bara lät hans dumheter gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Till slut förstod jag att hans klagomål rörande mina barn bara handlade om ren och skär svartsjuka. De tog av min tid och det var ju till hans nackdel eftersom han ville ha ensamrätt på hela mig. Jag var inte en särskilt bra förälder under den här tiden, jag var helt enkelt för utmattad för det.
Jag avstod från mycket. Nöjesresor, jobbresor, fika med en gammal väninna osv. För varje gång jag skulle göra något sådant blev det ett himla liv eftersom S trodde att jag skulle ut och träffa någon man. Det var helt enkelt inte värt alla anklagelser och korsförhör, så jag skippade sånt. Jag var på julbord med jobbet en gång, minns jag, och pratade mer i telefon med S än umgicks med mina arbetskamrater. Jag tror han ringde mig minst 10 gånger under den kvällen.
Vi grälade mycket, men dessemellan hade vi det bra. Förhållandet var fyllt med en rent utmattande energi oavsett om den var positiv eller negativ.
Mot slutet blev hans anklagelser om vad jag gjorde när vi inte träffades allt mer befängda och hans raseriutbrott allt mer skrämmande.
Jag vet att jag en gång, när vårt förhållande närmade sig sitt slut, sa till honom att "du är ju inget annat än en rädd liten pojke!". Jag tror aldrig jag har sett någon bli så arg.
Hur kunde jag stanna kvar i detta, undrar ni säkert. Är jag totalt dum i huvudet? Varför avslutade jag det inte bara?
Om detta handlar nästa del.
Kram
Kommentarer
Skicka en kommentar