En destruktiv relation - prolog
Detta blogginlägg är en prolog inför kommande inlägg om relationer, för att ge lite bakgrund till vad som hände sen.
En gång hade jag en man.
Han var mina barns far, den jag trodde jag skulle åldras ihop med. Det blev inte så.
Han blev sjuk, svårt sjuk. Mer om det behöver inte nämnas här.
Hur det är att vara gift med någon som är svårt sjuk, vet bara den som varit där själv.
För er som inte varit där kan jag berätta lite om hur det blir. Man slutar vara jämbördiga partners. Den friska partnern blir mamma, sjuksköterska, vårdnadshavare. Om barn finns med i bilden, som i mitt fall, får man ytterligare ett barn att ta hand om. Ett stort barn, som gör sig själv och andra illa, oavsiktligt.
Hur det än slutar, i vårt fall med överlevnad och åtföljande skilsmässa, är det oftast en tragedi. En livskris full av ångest och dåligt samvete.
I mitt fall var det ett val mellan pest och kolera. Man lämnar inte en sjuk människa. Samtidigt måste man ta hand om sina barn. När man inte kan göra dessa båda saker samtidigt återstår djävulens alternativ, d v s hur man än väljer blir det inte bra. Hur man än väljer gör man någon illa och får själv sår i sitt hjärta. Jag valde barnen. För att de skulle ha en frisk förälder. Eller i alla fall någorlunda frisk. Jag offrade en för att vi andra fyra skulle överleva. Nu överlevde vi alla, men det visste jag inte när jag fattade beslutet.
Det tog fyra år av grubblande. Fyra år då jag inte sov en enda hel natt. När jag till slut satt där, med migrän, eksem, magkatarr och panikångest, fattade jag beslutet. Mina barn måste ha åtminstone en frisk förälder. Om jag också la ner hela verksamheten skulle de stå utan föräldrar, så jag valde alltså bort min make, barnens pappa, som var sjuk, för att vi andra skulle överleva. Det var ett av mitt livs svåraste val, kanske det allra svåraste. Det var traumatiskt och en sorg utan dess like. Frågan är om det inte varit lättare om han varit död? Inte så att jag någonsin önskat det, men i så fall hade jag blivit den sörjande änkan, nu blev jag istället den som övergav en sjuk människa. Syndabocken, den elaka, i vissas ögon. Hos de som förstod, fick jag dock stöd.
Sjukdomen i sig, gjorde att varken barnen eller jag själv kunde vara trygga längre. Därav mitt val. Jag måste skydda och rädda mina barn. Och jag står än i dag för det beslutet. Jag gjorde det rätta. Skiten jag fick för det beslutet, har jag lämnat bakom mig för längesen.
Dåvarande maken överlevde, trots att han hävdade motsatsen just då. Han lever än idag och har ett bra liv, vilket jag känner mig tacksam över.
Själv fick jag så småningom en ny man. En man som jag inte trodde fanns. Slutet gott, allting gott! :)
Han var mina barns far, den jag trodde jag skulle åldras ihop med. Det blev inte så.
Han blev sjuk, svårt sjuk. Mer om det behöver inte nämnas här.
Hur det är att vara gift med någon som är svårt sjuk, vet bara den som varit där själv.
För er som inte varit där kan jag berätta lite om hur det blir. Man slutar vara jämbördiga partners. Den friska partnern blir mamma, sjuksköterska, vårdnadshavare. Om barn finns med i bilden, som i mitt fall, får man ytterligare ett barn att ta hand om. Ett stort barn, som gör sig själv och andra illa, oavsiktligt.
Hur det än slutar, i vårt fall med överlevnad och åtföljande skilsmässa, är det oftast en tragedi. En livskris full av ångest och dåligt samvete.
I mitt fall var det ett val mellan pest och kolera. Man lämnar inte en sjuk människa. Samtidigt måste man ta hand om sina barn. När man inte kan göra dessa båda saker samtidigt återstår djävulens alternativ, d v s hur man än väljer blir det inte bra. Hur man än väljer gör man någon illa och får själv sår i sitt hjärta. Jag valde barnen. För att de skulle ha en frisk förälder. Eller i alla fall någorlunda frisk. Jag offrade en för att vi andra fyra skulle överleva. Nu överlevde vi alla, men det visste jag inte när jag fattade beslutet.
Det tog fyra år av grubblande. Fyra år då jag inte sov en enda hel natt. När jag till slut satt där, med migrän, eksem, magkatarr och panikångest, fattade jag beslutet. Mina barn måste ha åtminstone en frisk förälder. Om jag också la ner hela verksamheten skulle de stå utan föräldrar, så jag valde alltså bort min make, barnens pappa, som var sjuk, för att vi andra skulle överleva. Det var ett av mitt livs svåraste val, kanske det allra svåraste. Det var traumatiskt och en sorg utan dess like. Frågan är om det inte varit lättare om han varit död? Inte så att jag någonsin önskat det, men i så fall hade jag blivit den sörjande änkan, nu blev jag istället den som övergav en sjuk människa. Syndabocken, den elaka, i vissas ögon. Hos de som förstod, fick jag dock stöd.
Sjukdomen i sig, gjorde att varken barnen eller jag själv kunde vara trygga längre. Därav mitt val. Jag måste skydda och rädda mina barn. Och jag står än i dag för det beslutet. Jag gjorde det rätta. Skiten jag fick för det beslutet, har jag lämnat bakom mig för längesen.
Dåvarande maken överlevde, trots att han hävdade motsatsen just då. Han lever än idag och har ett bra liv, vilket jag känner mig tacksam över.
Själv fick jag så småningom en ny man. En man som jag inte trodde fanns. Slutet gott, allting gott! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar