En destruktiv relation - del 4
Om du inte läst tidigare delar bör du börja från början. Här är länkar: Prolog, Del 1, Del 2 och Del 3.
Allt eftersom tiden gick kände jag mer och mer att förhållandet var outhärdligt fel. Man ska inte känna så i en relation, men ska inte vara rädd, otrygg, låg, nere, deppig, osäker m.m. Man ska inte kastas mellan hopp och förtvivlan!
På våren, detta år som jag äntligen fick stopp på eländet, var det stora skriverier i tidningarna om en specifik händelse som S var oerhört fascinerad av. Knutby.
Minns ni det som hände i Knutby? Om inte, kan ni läsa här:
Knutbydramat
S och jag läste allt om denna händelse och diskuterade det mycket. S skämtade mycket om pastorns roll och uttryckte beundran över hans förmåga att få andra dit han ville. Själv var jag mer lågmäld kring detta, men ju mer tidningarna skrev, desto mer intresserade jag mig för barnflickans roll i det hela. De beskrev henne som hjärntvättad och manipulerad.
Men det var när tidningarna började ägna sig åt mer ingående beskrivningar av pastorn som jag verkligen hajade till. De beskrev hans manipulativa attityd, hur han gått till väga, hans charm, hans ledaregenskaper. Och de beskrev hur han ofta kritiserat barnflickan och avslutat sin kritik med "men jag älskar dig i alla fall". Och till slut nämnde de ordet psykopat.
Jag minns att jag satt där vid datorn och nästan kippade efter luft... av chocken över igenkännandet. Magkänslan blev som ett stort svart hål inuti mig. Och i nästa sekund hade jag sökt på ordet "psykopat".
Jag hittade en lista på tjugo punkter som kännetecknar en psykopat och jag kunde direkt, utan vidare eftertanke, känna igen sexton av dessa punkter hos S! De fyra övriga punkterna hade jag inte tillräcklig kännedom om för att kunna bedöma.
Här är listan (och här kan ni läsa mera Så känner man igen en psykopat):
Jag var mållös... och lättad... och förtvivlad. Jag gick ut för att få luft. S ringde och jag försökte vara som vanligt, trots att jag var helt skräckslagen just då. Han undrade vad som var fel och lät genast misstänksam, men jag skyllde på trötthet och begynnande förkylning. Jag måste få smälta detta och tänka efter. Jag måste få veta mera. Hade jag verkligen ett förhållande med en psykopat? Jag sov inte mycket den natten.
Morgonen efter ringde S igen. Han ville veta vad jag skulle göra under dagen, det ville han alltid, full kontroll, ni förstår?
Jag sa att jag ringt vårdcentralen angående min trötthet och det tyckte han var bra. Jag berättade att jag fått en telefontid kl 10.00 samma dag. Jag ljög. Jag hade visserligen en telefontid kl 10.00, men inte med vårdcentralen, utan med kvinnojouren!
En kvinna ringde upp kl 10.00 prick. Hon lyssnade på allt jag hade att berätta. Hon förstod. Hon bekräftade att jag var ok och inte S. Hon sa att jag var hjärntvättad och misshandlad. Hon erbjöd mig ett möte torsdagen därpå kl 14.00. Ett möte jag aldrig gick till eftersom jag inte kunde hitta på en ursäkt för att inte svara i telefon och var osäker på om jag skulle klara av att ljuga. Hon sa "gå innan han börjar slå". Men framför allt fick hon polletten att trilla ner. Framför allt fick hon mig att inse var och i vad jag befann mig och att det var så fel det kunde bli!
Det var det enda samtalet jag hade med någon jag kunde prata öppet med och som förstod just då.
Efter det började jag tänka på hur jag skulle agera. Jag kände att jag måste förbereda mig och samla mod och kraft för att få till ett varaktigt avslut. Jag insåg hur djupt insyltad och manipulerad jag var och förstod att jag måste hitta ett sätt, en metod att avsluta det hela för att jag skulle ha en chans att gå vidare.
Det tog månader. Hela sommaren. Jag höll god min i elakt spel och det sög energi något enormt. Men jag var tvungen att förbereda mig, det kände jag. På något vis kände nog S att något hade förändrats, för han blev något mindre kontrollerande och mer fundersam och avvaktande. Han kände att han inte kom åt mig som tidigare. Jag tog inte åt mig som förut, jag insåg ju nu att det inte var mig det var fel på.
Sen kom den där dagen i augusti. En lördag. Jag skulle åka till S för att vi skulle fira hans mors 75-årsdag. Den morgonen vaknade jag med igensvullen hals och över 39 graders feber. Jag ringde S och berättade att jag var sjuk. Hans första och enda kommentar var: "Ljuger du för mig nu?"
Då! Då kom droppen som fick bägaren att rinna över. Då gick hela proppskåpet! Jag svarade med ett enda ord: "Idiot!!" Och sen la jag på luren, stängde av min mobil och ställde hemtelefonens telefonsvarare på att svara direkt. När jag kollade telefonsvararen ett och ett halvt dygn senare hade jag 57 nya meddelanden. Alla från S. 57 meddelanden på 36 timmar...
Därefter letade jag fram en bok. En gammal bok från 80-talet någon gång, skriven av den tidens guru i personlig utveckling, Wayne Dyer. Bokens titel var mycket passande: "Låt dig inte manipuleras". *S*
Den boken blev min bibel det närmaste dygnet. Jag läste den från pärm till pärm tre gånger på raken.
I boken finns mycket tänkvärt, men det var särskilt två meningar som jag la på minnet: "Varför tror du att jag är intresserad av din åsikt om detta?" och "Och?"
Sen kände jag mig så redo som jag kunde bli. Så jag ringde upp S. Att möta honom öga mot öga var inte att tänka på, så det fick bli telefonen. Jag behövde det avståndet och tryggheten i mitt eget hem. Han började småprata som vanligt och förhöra sig om vad jag gjort senaste dygnen. Jag avbröt honom och sa att vi måste avsluta förhållandet. Och sen var det igång! Han hotade, bönade, bad, skällde, grät, vädjade osv. osv. Varje påstående och fråga, så som "efter allt jag gjort för dig!", "det finns ingen som kan älska dig mer än jag gör!", "tror du verkligen att någon annan vill ha dig?", "du är inte ens kapabel att ta hand om dig själv!", "du är en jävla liten hora!", tänk vad jag har offrat för din skull!"... besvarades med en av de två meningarna ovan. I tre timmar...
De närmaste dagarna minns jag inte mycket av. Jag tror jag låg i sängen mestadels. Jag mådde skit! Jag grät och våndades. Men någonstans innerst inne började jag växa. Dock skulle det ta många månader innan jag kände den styrka jag faktiskt hade.
Två veckor efter denna mastodontdumpning, gjorde jag det dummaste man förmodligen kan göra. Men också det mest förståeliga. Jag dejtade en ny man.
Jag kände och insåg hur beroende jag blivit av S och har förstått efteråt att jag dejtade P för att hänga upp mig på någon annan, för att få stöd att gå vidare, för att hindra mig själv från att gå tillbaka. Det var förstås dömt att misslyckas, men det avledde mitt fokus från S under de första, kritiska månaderna. I övrigt passade P och jag lika bra ihop som ett blåbär och ett lingon ungefär och jag avslutade relationen efter några månader.
Under hela tiden från augusti till maj året därpå, var jag förföljd av S, som ömsom bad, ömsom hotade, för att få mig tillbaka. Han gjorde livet så surt för mig som det bara gick. Han kontaktade min släkt och snackade skit, han skrev till mina vänner via nätet och berättade att jag var psykiskt instabil, opålitlig och farlig att umgås med. Han hotade mig med kriminella MC-gäng, polisanmälan (!?), han besökte min hemort och förföljde mig när jag handlade.
Jag bytte mailadresser, lösenord, användare och telefonnummer och tackade min lyckliga stjärna att jag flyttat till en bostad med tittöga i dörren. Han hörde av sig till folk för att försöka lura av dem mitt nya telefonnummer.
Själv fick jag hjälp med en psykologkontakt och det tog ett halvår i terapi för att jag skulle känna mig någorlunda som människa igen.
Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv för att bearbeta detta och även fått god hjälp. Det som har tagit längst tid är nog att förlåta mig själv för att jag lät det hända. Numera är det inget jag tänker på varje dag precis och det är nog därför jag kan skriva om det nu. Ibland händer det dock fortfarande att minnena väcks av ett ljud, en bild, en doft eller en situation.
Så vad vet jag om S idag? Ja, en hel del. Inga positiva saker alls. Men att räkna upp allt här för att själv försöka framstå i bättre dager på något vis, är typiskt något som S skulle ha gjort och till den nivån sänker jag mig inte! Dock har jag blivit kontaktad av flera kvinnor han haft relationer med efter mig, eftersom han brukar tala om mitt namn för dem som ett varnande exempel på en psykiskt instabil kvinna. *S* De har sökt upp mig för att få hjälp och stöd, dock.
Mitt nya valspråk, efter misslyckandet p g a barnens fars sjukdom, psykopaten S och klanten P blev "jag ska aldrig titta åt en karl mer i hela mitt liv!" :D
Därefter började livet! :D Läs om det i nästa del.
Allt eftersom tiden gick kände jag mer och mer att förhållandet var outhärdligt fel. Man ska inte känna så i en relation, men ska inte vara rädd, otrygg, låg, nere, deppig, osäker m.m. Man ska inte kastas mellan hopp och förtvivlan!
På våren, detta år som jag äntligen fick stopp på eländet, var det stora skriverier i tidningarna om en specifik händelse som S var oerhört fascinerad av. Knutby.
Minns ni det som hände i Knutby? Om inte, kan ni läsa här:
Knutbydramat
S och jag läste allt om denna händelse och diskuterade det mycket. S skämtade mycket om pastorns roll och uttryckte beundran över hans förmåga att få andra dit han ville. Själv var jag mer lågmäld kring detta, men ju mer tidningarna skrev, desto mer intresserade jag mig för barnflickans roll i det hela. De beskrev henne som hjärntvättad och manipulerad.
Men det var när tidningarna började ägna sig åt mer ingående beskrivningar av pastorn som jag verkligen hajade till. De beskrev hans manipulativa attityd, hur han gått till väga, hans charm, hans ledaregenskaper. Och de beskrev hur han ofta kritiserat barnflickan och avslutat sin kritik med "men jag älskar dig i alla fall". Och till slut nämnde de ordet psykopat.
Jag minns att jag satt där vid datorn och nästan kippade efter luft... av chocken över igenkännandet. Magkänslan blev som ett stort svart hål inuti mig. Och i nästa sekund hade jag sökt på ordet "psykopat".
Jag hittade en lista på tjugo punkter som kännetecknar en psykopat och jag kunde direkt, utan vidare eftertanke, känna igen sexton av dessa punkter hos S! De fyra övriga punkterna hade jag inte tillräcklig kännedom om för att kunna bedöma.
Här är listan (och här kan ni läsa mera Så känner man igen en psykopat):
- Talför/ytligt charmig
- • Förhöjd självuppfattning/grandios
- • Behov av spänning/blir lätt uttråkad
- • Patologiskt lögnaktig
- • Bedräglig/manipulativ
- • Saknar ånger och skuldkänslor
- • Ytliga affekter
- • Kall/bristande empatisk förmåga
- • Parasiterande livsstil
- • Bristande självkontroll
- • Promiskuöst sexuellt beteende
- • Tidiga beteendeproblem
- • Saknar realistiska, långsiktiga mål
- • Impulsiv
- • Ansvarslös
- • Tar inte ansvar för sina handlingar
- • Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
- • Ungdomsbrottslighet
- • Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning
- • Kriminell mångsidighet
Jag var mållös... och lättad... och förtvivlad. Jag gick ut för att få luft. S ringde och jag försökte vara som vanligt, trots att jag var helt skräckslagen just då. Han undrade vad som var fel och lät genast misstänksam, men jag skyllde på trötthet och begynnande förkylning. Jag måste få smälta detta och tänka efter. Jag måste få veta mera. Hade jag verkligen ett förhållande med en psykopat? Jag sov inte mycket den natten.
Morgonen efter ringde S igen. Han ville veta vad jag skulle göra under dagen, det ville han alltid, full kontroll, ni förstår?
Jag sa att jag ringt vårdcentralen angående min trötthet och det tyckte han var bra. Jag berättade att jag fått en telefontid kl 10.00 samma dag. Jag ljög. Jag hade visserligen en telefontid kl 10.00, men inte med vårdcentralen, utan med kvinnojouren!
En kvinna ringde upp kl 10.00 prick. Hon lyssnade på allt jag hade att berätta. Hon förstod. Hon bekräftade att jag var ok och inte S. Hon sa att jag var hjärntvättad och misshandlad. Hon erbjöd mig ett möte torsdagen därpå kl 14.00. Ett möte jag aldrig gick till eftersom jag inte kunde hitta på en ursäkt för att inte svara i telefon och var osäker på om jag skulle klara av att ljuga. Hon sa "gå innan han börjar slå". Men framför allt fick hon polletten att trilla ner. Framför allt fick hon mig att inse var och i vad jag befann mig och att det var så fel det kunde bli!
Det var det enda samtalet jag hade med någon jag kunde prata öppet med och som förstod just då.
Efter det började jag tänka på hur jag skulle agera. Jag kände att jag måste förbereda mig och samla mod och kraft för att få till ett varaktigt avslut. Jag insåg hur djupt insyltad och manipulerad jag var och förstod att jag måste hitta ett sätt, en metod att avsluta det hela för att jag skulle ha en chans att gå vidare.
Det tog månader. Hela sommaren. Jag höll god min i elakt spel och det sög energi något enormt. Men jag var tvungen att förbereda mig, det kände jag. På något vis kände nog S att något hade förändrats, för han blev något mindre kontrollerande och mer fundersam och avvaktande. Han kände att han inte kom åt mig som tidigare. Jag tog inte åt mig som förut, jag insåg ju nu att det inte var mig det var fel på.
Sen kom den där dagen i augusti. En lördag. Jag skulle åka till S för att vi skulle fira hans mors 75-årsdag. Den morgonen vaknade jag med igensvullen hals och över 39 graders feber. Jag ringde S och berättade att jag var sjuk. Hans första och enda kommentar var: "Ljuger du för mig nu?"
Då! Då kom droppen som fick bägaren att rinna över. Då gick hela proppskåpet! Jag svarade med ett enda ord: "Idiot!!" Och sen la jag på luren, stängde av min mobil och ställde hemtelefonens telefonsvarare på att svara direkt. När jag kollade telefonsvararen ett och ett halvt dygn senare hade jag 57 nya meddelanden. Alla från S. 57 meddelanden på 36 timmar...
Därefter letade jag fram en bok. En gammal bok från 80-talet någon gång, skriven av den tidens guru i personlig utveckling, Wayne Dyer. Bokens titel var mycket passande: "Låt dig inte manipuleras". *S*
Den boken blev min bibel det närmaste dygnet. Jag läste den från pärm till pärm tre gånger på raken.
I boken finns mycket tänkvärt, men det var särskilt två meningar som jag la på minnet: "Varför tror du att jag är intresserad av din åsikt om detta?" och "Och?"
Sen kände jag mig så redo som jag kunde bli. Så jag ringde upp S. Att möta honom öga mot öga var inte att tänka på, så det fick bli telefonen. Jag behövde det avståndet och tryggheten i mitt eget hem. Han började småprata som vanligt och förhöra sig om vad jag gjort senaste dygnen. Jag avbröt honom och sa att vi måste avsluta förhållandet. Och sen var det igång! Han hotade, bönade, bad, skällde, grät, vädjade osv. osv. Varje påstående och fråga, så som "efter allt jag gjort för dig!", "det finns ingen som kan älska dig mer än jag gör!", "tror du verkligen att någon annan vill ha dig?", "du är inte ens kapabel att ta hand om dig själv!", "du är en jävla liten hora!", tänk vad jag har offrat för din skull!"... besvarades med en av de två meningarna ovan. I tre timmar...
De närmaste dagarna minns jag inte mycket av. Jag tror jag låg i sängen mestadels. Jag mådde skit! Jag grät och våndades. Men någonstans innerst inne började jag växa. Dock skulle det ta många månader innan jag kände den styrka jag faktiskt hade.
Två veckor efter denna mastodontdumpning, gjorde jag det dummaste man förmodligen kan göra. Men också det mest förståeliga. Jag dejtade en ny man.
Jag kände och insåg hur beroende jag blivit av S och har förstått efteråt att jag dejtade P för att hänga upp mig på någon annan, för att få stöd att gå vidare, för att hindra mig själv från att gå tillbaka. Det var förstås dömt att misslyckas, men det avledde mitt fokus från S under de första, kritiska månaderna. I övrigt passade P och jag lika bra ihop som ett blåbär och ett lingon ungefär och jag avslutade relationen efter några månader.
Under hela tiden från augusti till maj året därpå, var jag förföljd av S, som ömsom bad, ömsom hotade, för att få mig tillbaka. Han gjorde livet så surt för mig som det bara gick. Han kontaktade min släkt och snackade skit, han skrev till mina vänner via nätet och berättade att jag var psykiskt instabil, opålitlig och farlig att umgås med. Han hotade mig med kriminella MC-gäng, polisanmälan (!?), han besökte min hemort och förföljde mig när jag handlade.
Jag bytte mailadresser, lösenord, användare och telefonnummer och tackade min lyckliga stjärna att jag flyttat till en bostad med tittöga i dörren. Han hörde av sig till folk för att försöka lura av dem mitt nya telefonnummer.
Själv fick jag hjälp med en psykologkontakt och det tog ett halvår i terapi för att jag skulle känna mig någorlunda som människa igen.
Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv för att bearbeta detta och även fått god hjälp. Det som har tagit längst tid är nog att förlåta mig själv för att jag lät det hända. Numera är det inget jag tänker på varje dag precis och det är nog därför jag kan skriva om det nu. Ibland händer det dock fortfarande att minnena väcks av ett ljud, en bild, en doft eller en situation.
Så vad vet jag om S idag? Ja, en hel del. Inga positiva saker alls. Men att räkna upp allt här för att själv försöka framstå i bättre dager på något vis, är typiskt något som S skulle ha gjort och till den nivån sänker jag mig inte! Dock har jag blivit kontaktad av flera kvinnor han haft relationer med efter mig, eftersom han brukar tala om mitt namn för dem som ett varnande exempel på en psykiskt instabil kvinna. *S* De har sökt upp mig för att få hjälp och stöd, dock.
Mitt nya valspråk, efter misslyckandet p g a barnens fars sjukdom, psykopaten S och klanten P blev "jag ska aldrig titta åt en karl mer i hela mitt liv!" :D
Därefter började livet! :D Läs om det i nästa del.
Kommentarer
Skicka en kommentar