En destruktiv relation - del 1

I detta blogginlägg finns en del hänvisningar till tidigare händelser. Dessa finns beskrivna i inlägget Prolog.

Det här är en svår historia att berätta. Inte så mycket p g a känslorna kring denna period av mitt liv, utan mera för att jag undrar om jag ska lyckas förklara något som jag knappt själv ens förstår! 
Varför skriver jag alls om detta då? Jo, för om det kan få en enda människa att förstå något om sådana här relationer, en enda som är på väg in i en, redan inne i en eller ser på utifrån, så är jag nöjd.

Så det känns som att det är dags nu. Att skriva något om en destruktiv relation, alltså.
Det har gått tillräckligt lång tid och jag har fått tillräcklig distans för att kunna se det hela med något mer objektiva ögon.

Under en period av mitt liv hamnade jag alltså i en sådan relation. Det förvånar mig fortfarande och ändå inte.
Jag har alltid varit den starka, den som ingen trampar på, den som vänder ryggen till och går om hon blir illa behandlad.
Hur som helst befann jag mig, vid denna relations början, i en väldigt krisartad period av mitt liv. Det är då man är ett lättfångat offer, har jag lärt mig senare.

Det började med lite oskyldigt snack på nätet. Och en helt oemotståndlig charm från hans sida. Och jag var, som sagt, ett lätt offer. Ingen vuxen man hade gett mig en komplimang på de senaste tio åren. Hur lätt var det inte då att suga åt sig allt som en svamp?

Jag har läst att alla kan hamna i en sådan situation och jag tror att det är sant. Om förhållandena är de "rätta" för någon med psykopatiska tendenser, om du är utsatt och svag just då, är det lätt hänt att falla... och sen krävs det multum för att ta sig upp och därifrån!

I alla fall började det hela mycket lovande. Och ha nu i åtanke att jag aldrig träffat en psykopat förut! Psykopat var något jag hört talas om, men visste inte exakt vad det var. Jag trodde nog inte riktigt att sådana människor fanns.

Det var han som tog kontakt, på en helt vanlig chattsida. Han var oerhört trevlig och omtänksam och vi skojade om allt möjligt. Vi verkade ha samma intressen och värderingar.
Jag var rätt nyskild, han var mitt i en separation (sa han). Två människor som närmade sig medelåldern och anade morgonluft, efter vad det verkade.
De närmaste månaderna blev jag överöst med komplimanger, dikter och berömmande ord. Det mesta jag sa, höjdes till skyarna.
Jag var lyrisk och lycklig och kände mig som en ny människa.
Naivt kan tyckas och ja, jag var nog naiv. Jag hade inte varit på dejt på 20 år. Jag hade aldrig träffat en människa som han förut. Detta var dessutom ganska tidigt i mitt internetanvändande och jag insåg inte då att människor på nätet ibland utgav sig för att vara någon annan än den de är. Varför skulle man göra det liksom? Jag förstår fortfarande inte vitsen med detta i och för sig. *S*

Det tog tre månader innan vi träffades i verkliga livet. Varför det dröjde så länge är en historia för sig, full av lögner. Men när vi sågs var jag redan såld. Förlorad. Förhoppningsfull. Glad. Lycklig. Upp över öronen förälskad.

Och allt verkade lovande. Himmelskt. Det var underbart att vara kär igen, att känna sådana positiva känslor efter många år av förtvivlan och utmattning (se länken ovan).

Inte anade jag ens för en sekund att jag var på väg rakt in i helvetet! Hans namn började förresten på S. S som i satan!

För att inte trötta ut er, kära bloggläsare, för detta är en lång historia, avslutar jag inlägget här och fortsätter senare med del 2.

Kram på er och var rädda om varann! :)