Egalias egenheter

  Jag börjar undra om det aldrig tar slut? Tycker inte jag är någon prylmänniska, har redan tidigare gjort mig av med massor av saker och gammalt arvegods, men herregud så mycket det är att plocka i! Jag har insett att det inte bara är flyttstök jag håller på med utan även döstädning. Lika bra att få det gjort samtidigt, tänker jag. När vi röjde ur mammas hus för några år sedan, syrran och jag, höll vi på i åtta månader innan det var tomt. Då sa jag att "aldrig någonsin vill jag utsätta mina barn för detta!". Så blir det inte heller. Nu har jag aldrig varit den samlare min mor var, men det blir ju ändå en del. Mycket gör jag av med och alla barnen blir väl snart tokiga på allt jag försöker pracka på dem. Men det är helt ok med mig att de tackar nej. Vill bara inte göra mig av med något utan att fråga dem först. Det de inte vill ha får gå till loppis. Är jag tveksam om något, vilket händer ibland, får det dock stanna. Men det är få saker och bara sånt jag tror jag kan komma at

Idag har jag släktforskat några timmar på eftermiddagen. I den församling jag jobbade med finns inget annat sätt att följa och forska på en familj, än att lusläsa födelse-, vigsel- och dödsregister år ut och år in. När man sitter så där och läser svårtydd text på gammalsvenska, sida upp och sida ned, får man inblick i en väldig massa livsöden. Man ser par som gifter sig och senare hur de får barn, ofta många barn. Ett barn vartannat år under tjugo års tid var inte ovanligt. Och sen kommer man till dödböckerna. Listor för varje år på vilka som dött i församlingen, deras ålder och ibland även dödsorsak. Vissa år är dessa listor korta även om kvinnor som dör i ”barnsäng”, alltså i samband med barnafödande ständigt förekommer. Andra år är listorna långa, väldigt långa. Och i dem läser jag om barnen, alla de döda små barnen. Oftast står det t ex: ”18 Mars avled Lars Anderssons lilla dotter i XXXX-gården, kallad Anna, 1 år, tre månader och två veckor av xxxxxxxx”. De där sista x:en

Ja, idag tänkte jag på tidens gång när jag var i Göteborg och firade sonens examen. Under dagen, som innehöll presentation, lunch och firande, rörde vi oss i trakterna kring Landala, som en gång i tiden var ett av Göteborgs värsta slumområden. Det mesta är rivet för längesedan, så när som på några landshövdingehus.  På den tiden, när slummen härskade, människor for illa och fattigdomen var stor, bodde i detta områden min morfars farfar Jöns. Han var en fattig snickare och statare som flyttade till Göteborg från Östergötland 1888.  1920 togs han in på det ökända Gibraltar sinnessjukhus med diagnosen sinnessjukdom och dog av åderförkalkning ett år senare. I dessa trakter stod vi idag, på en terrass i solskenet, ca 130 år senare och skålade för sonens examen.  Tiderna förändras sannerligen och som tur är till det bättre!

Jag är lite bekväm av mig så istället för att skriva en massa text om året som gått kommer här ett litet sammandrag av mitt 2015 i ett urval av bilder. :) (klicka på bilderna för större format!)

Här kommer ett litet inlägg om att blogga. :) Jag är lite dålig på att uppdatera den här bloggen just nu. Det blir ganska långt mellan inläggen.  Ibland tryter orken. Ofta kommer jag på uppslag till blogginlägg när jag är ute på promenad med hunden och när jag kommer hem har jag glömt det igen! :D Det vanliga vardagslivet tar sin tid. Och sen håller jag på för fullt med en annan blogg just nu.  I sommar har jag startat en blogg för min släktforskning. Den har blivit tämligen omfattande, släktforskningen alltså... och för att kunna dela allt med släkt och intresserade vänner bestämde jag mig för att lägga upp det hela i en blogg. Det tar sin tid då jag dels måste göra det hela så överskådligt som möjligt och dels göra ett inlägg om varje person i släkten. Och släkten är stor...och då har jag ändå inte hittat alla släktingar än. :D I släktforskningsbloggen är så gott som alla inlägg lösenordsskyddade, men är du intresserad och släkt eller god vän så hör av dig till mig, så fixar j

Nyfikenhet är en bra egenskap för en släktforskare. Och det är förmodligen nyfikenheten som är en av de största anledningarna till att man över huvud taget börjar med denna beroendeframkallande hobby. Och man hittar sannerligen både det ena och det andra, ibland mer än man vill veta. En annan anledning till att börja släktforska kan vara förhoppningen att hitta något riktigt häftigt, som t ex kungligheter, grevar och baroner. Det var vad min salig farbror hade tänkt sig. Han var lite "fin" av sig och ansåg sig lite för mer än övriga släkten. Så han anlitade en forskare för att göra jobbet åt honom. Oturligt nog, för salig farbror, måste denne forskare ha börjat på farmors sida. Där hittar man enbart fattiga torpare, de från lägsta samhällsskikten, de som bodde i de sämsta torpen i socknen och vars barn blev omhändertagna för vanvård. De som fick rader med oäkta barn och ibland hamnade i klammeri med rättvisan. Efter detta avslutade salig farbror släktforskningsuppdraget.

Här om dagen reste jag till Linköping för en liten tripp i släktforskningens tecken. :) Jag har turen att ha min äldste son med sambo i staden och sonen erbjöd frikostigt att vara privatchaufför samt sovplats på soffan. Riktigt trevligt hade vi. Härligt att få tid tillsammans och även kuska runt i omgivningarna där släkten levt för längesen. Min morfars far kom från Östergötland, där hans släkt varit skomakare, stockmakare, torpare och soldater i flydda tider. Det är spännande att åka i de trakter där släkten tidigare bott och verkat. Att se åkrarna de har brukat och stenmurarna de slitit med m.m. Första kvällen studerade vi kartan och planerade rutten, sonen och jag. Dessutom blev jag bjuden på oerhört god mat och trevligt sällskap. :) Nästa dag gav vi oss iväg direkt efter frukosten. Vi började med en tur i omgivningarna runt Linköping. Vi åkte genom byar där släkten bott. Någon inventering av torp verkar inte finnas i Östergötland. Men det fanns massor av torp kvar! Överallt i

Idag var det äntligen dags för ännu en liten utflykt i släktforskningens tecken. :) Oerhört spännande och intressant för en nörd som mig. ;) Mor, syster och jag drog iväg på förmiddagen för att besöka Hallanda säteri i Broddarp. Detta är verkligen en historisk plats med många dramatiska händelser bakåt i tiden, vilket känns mycket spännande.  I hundratals år har människor bott på denna plats, ja kanske i över tusen år? Det finns flera fornlämningar i trakten. Anledningen till vårt besök på Hallanda var att säteriet ägts av våra förfäder under långa tider. Ätterna Kafle, Belfrage och Lilliehöök har bott där. Nutidens Hallanda är ett underbart hus som kan hyras för semester, läger, avkoppling, jakt och annat. Det ligger i helt sanslöst vacker natur långt ute på landet och man hittar dit via smala, krokiga, vackra vägar. Här kan du läsa mera om Hallanda: Hallanda på Facebook Hallanda Det finns många historier om Hallanda. Den förste av ätten Kafle som bodde där hette M

Som jag skrev tidigare ställdes min släktforskning på ända för några veckor sedan när jag plötsligt började hitta adel, riddare, kungar och prinsessor. Jag har följt några linjer tillbaka i tiden där,,, det går att komma mycket långt bakåt,,, alltså jag pratar före medeltiden! Det är mycket intressant och spännande, jag har läst historia i massor de sista veckorna, för det var längesen jag läste historia. Måste friska upp minnet. :) Många av de där högre herrarna var ju riddare och krigare och jisses vad vi krigade förr! Särskilt mot danskarna. Det var slag och strider och krigsfångar och fältläger och sjukdomar och konspirationer och jag vet inte allt. Intressant alltihop som sagt. Kvinnorna finns det inte lika mycket skrivet om,,, dom giftes bort, födde barn och dog typ,,, förutom nån enstaka som står omnämnd, särskilt om hon burit sig "okvinnligt" åt. Och sen alla dessa slott och herresäten som gick i arv, byttes bort, giftes till. Det är spännande att ha släkt som

,,, blev det för släkten och i min släktforskning blev det tvärtom. :) Jag har ju släktforskat i ett par år och hade bara en gren kvar att kartlägga, min farfars anor. "Fint", tänkte jag, "jag gör klart den, sen kan jag börja pilla med detaljer". Och efter pillandet med detaljerna såg jag framför mig hur jag skulle åka ut och fota torp och små gårdar för att ha lite bilddokumentation till min forskning. För det är torpare och bönder jag hittat i min släkt, fattigt folk som slet för att klara livhanken, bodde i dragiga små torp och fick många barn, varav kanske hälften överlevde till vuxen ålder om dom hade tur. Alltså körde jag igång med forskingen i farfars släkt med friskt mod. Till en början var det som vanligt, torpare, soldater, små boställen. Men nånstans runt farfarsmor började militärerna i släkten stiga i graderna, namn som Johansson och Andersdotter försvann och ersattes av namn med mera pondus och sen plötsligt dök det upp en "von"!! Ja

Idag förde mig släktforskningen till Jämtland och därifrån till Hälsingland, närmare bestämt Arbrå. Ja, inte rent fysiskt då, utan via nätet. Eftersom en av mina bästa vänner är född och uppvuxen i Arbrå kontaktade jag genast henne angående mitt fynd. Och det visade sig att min mormors morbror, Johan, som alltså hamnade i Jämtland, fick en son, Magnus, som flyttade till Arbrå och gifte sig där. Magnus fick sonen Bruno och dennes fru har varit "mattant" i skolan när goda vännen A gick där. Dessutom känner A Magnus dotter, som jag då alltså är tremänning med. Lustiga sammanträffanden blir det ibland när man släktforskar.

Idag har vi varit ute på en liten släktforskningsresa, mor och jag. Vi åkte inte långt hemifrån utan for runt i hembygden för att försöka hitta gamla torp och gårdar där vår släkt bott. All släktforskning kan inte göras via internet utan vissa saker måste upplevas. Första anhalten var ett ställe som numera visade sig ligga mitt inne i ett villaområde och där fanns inget att se. Andra stället var en liten by, men en karta från äldre tider behövs för att utforska exakt var släkten bodde. Tredje stället, samma sak. Sen körde vi en bit och plötsligt for vi förbi en skylt med ett torpnamn jag kände igen, men inte hittat på någon karta! Vi vände snabbt och svängde in på den lilla grusvägen och fler skyltar dök upp. Vid den sista skylten spärrades vägen av en låst bom, så vi parkerade och började gå. Efter att ha gått ca 10 minuter kände vi oss osäkra på att fortsätta. Vi visste ju inte hur långt det var till torpet, så vi beslöt oss för att vända om och göra ett nytt besök en annan dag.