Släktforskningsfunderingar

Nyfikenhet är en bra egenskap för en släktforskare. Och det är förmodligen nyfikenheten som är en av de största anledningarna till att man över huvud taget börjar med denna beroendeframkallande hobby.
Och man hittar sannerligen både det ena och det andra, ibland mer än man vill veta.
En annan anledning till att börja släktforska kan vara förhoppningen att hitta något riktigt häftigt, som t ex kungligheter, grevar och baroner.

Det var vad min salig farbror hade tänkt sig. Han var lite "fin" av sig och ansåg sig lite för mer än övriga släkten. Så han anlitade en forskare för att göra jobbet åt honom. Oturligt nog, för salig farbror, måste denne forskare ha börjat på farmors sida. Där hittar man enbart fattiga torpare, de från lägsta samhällsskikten, de som bodde i de sämsta torpen i socknen och vars barn blev omhändertagna för vanvård. De som fick rader med oäkta barn och ibland hamnade i klammeri med rättvisan.
Efter detta avslutade salig farbror släktforskningsuppdraget.

Jag undrar ibland vad som hade hänt om forskningen istället skett på farfars sida? Det kanske var tur att den inte gjorde det för då hade nog salig farbror blivit mer högfärdig än vad som var nyttigt. :D

Grejen med släktforskning är den, att oavsett vad man hittar, så har alla förfäder lett fram till att du är just den du är idag. Det är fascinerande! Det spelar ingen roll om de var fattiga torpare eller grevar och baroner, för utan dem hade du inte varit du. Släktforskning kan ge en hint om varför man är som man är. Kunskap om tidigare släkthändelser kan ge förståelse om varför vissa beteenden ärvs från släktled till släktled.
Det är spännande och intressant oavsett vilka folk man hittar bland sina förfäder.