Alla de döda små barnen

Idag har jag släktforskat några timmar på eftermiddagen. I den församling jag jobbade med finns inget annat sätt att följa och forska på en familj, än att lusläsa födelse-, vigsel- och dödsregister år ut och år in.

När man sitter så där och läser svårtydd text på gammalsvenska, sida upp och sida ned, får man inblick i en väldig massa livsöden. Man ser par som gifter sig och senare hur de får barn, ofta många barn. Ett barn vartannat år under tjugo års tid var inte ovanligt.

Och sen kommer man till dödböckerna. Listor för varje år på vilka som dött i församlingen, deras ålder och ibland även dödsorsak. Vissa år är dessa listor korta även om kvinnor som dör i ”barnsäng”, alltså i samband med barnafödande ständigt förekommer. Andra år är listorna långa, väldigt långa.

Och i dem läser jag om barnen, alla de döda små barnen.

Oftast står det t ex: ”18 Mars avled Lars Anderssons lilla dotter i XXXX-gården, kallad Anna, 1 år, tre månader och två veckor av xxxxxxxx”.

De där sista x:en satte jag dit eftersom dödsorsaken förstås varierar.

Men de där åren, när dödslistorna är långa, har de flesta av barnen samma dödsorsak. Olika smittsamma farsoter som härjade vid olika tider och under olika år.

Något/några år läser jag om Karin 4 månader, Olof 3 år, Anders 7 år, Elin 1½ år, Lars 2 år och tre månader och många, många fler som just det året dog av kikhosta.

Ett annat år är det nya namn, små barn i varierande åldrar, liknande exemplen ovan men då var dödsorsaken mässling istället.

Nästan alltid förekommande var lungsoten, alltså TBC, som skördade offer årligen under många, många år, från små barn till tonåringar och vuxna.

Difteri skördade också många offer. Här på närmaste kyrkogården finns rad efter rad med barngravar från 1940- och 50-talen. Inte ens hundra år sedan.

Och så polio då, eller barnförlamning som den kallades förr. Många barn dog, andra fick men för livet.

Allihop var människor som aldrig ens hann börja leva. Beklämmande och sorgligt. Orättvist kan vi tycka, men livet är inte rättvist.

Det var inte lätt förr och definitivt inte bättre.

Barn i Sverige dog som flugor, inte sällan flera i samma familj under samma år, eller t o m inom loppet av några veckor av sjukdomar som knappt existerar idag. Att ett föräldrapar förlorade ca hälften av sina barn i någon farsot var inte ovanligt alls. Mina anfäder, som jag forskade på idag, fick nio barn varav fem överlevde till vuxen ålder, t ex. 

Och när jag sitter där och läser, med näsan i de gamla kyrkböckerna, inser jag att vi är så lyckligt förskonade numera, tack vare forskningen och vaccinerna som är resultatet av denna.

Vi har vaccin mot tbc, kikhosta, difteri, polio, mässling, påssjuka, röda hund m.m. och dessa vacciner har räddat hundratusentals barn från för tidig död, allvarliga men och följdsjukdomar.

Efter det tänkte jag vidare till här och nu och då särskilt på dagens ”anti-vaxers” nu när det mesta handlar om vaccin mot covid-19.

Och då kommer jag på mig med att undra om de som protesterar mot vaccinet och avser att tacka nej är helt historielösa.

De borde släktforska, allihop. Och tänka om och tänka efter. För hur hade vi haft det idag om inga vacciner forskats fram?

Och det kanske de skulle göra om de fick känna hur ont det gör i hjärtat att läsa om alla dessa döda små barn vars liv avslutades för tidigt för att inget vaccin fanns.