En resa i tiden

Idag har vi varit ute på en liten släktforskningsresa, mor och jag. Vi åkte inte långt hemifrån utan for runt i hembygden för att försöka hitta gamla torp och gårdar där vår släkt bott. All släktforskning kan inte göras via internet utan vissa saker måste upplevas.
Första anhalten var ett ställe som numera visade sig ligga mitt inne i ett villaområde och där fanns inget att se. Andra stället var en liten by, men en karta från äldre tider behövs för att utforska exakt var släkten bodde. Tredje stället, samma sak.

Sen körde vi en bit och plötsligt for vi förbi en skylt med ett torpnamn jag kände igen, men inte hittat på någon karta! Vi vände snabbt och svängde in på den lilla grusvägen och fler skyltar dök upp. Vid den sista skylten spärrades vägen av en låst bom, så vi parkerade och började gå. Efter att ha gått ca 10 minuter kände vi oss osäkra på att fortsätta. Vi visste ju inte hur långt det var till torpet, så vi beslöt oss för att vända om och göra ett nytt besök en annan dag. För att vända på den lilla grusvägen fick jag köra till en större bondgård en liten bit bort och där på gårdsplanen stod dagens hjälte i form av en pensionerad bonde!

Jag frågade om han kände till torpet och det gjorde han. Dessutom hade han nyckel till vägbommen och erbjöd sig att följa med och guida oss. Kanon! Bonden klämde sig in i baksätet på mors lilla bil och visade vägen och i en oerhört vacker glänta, precis vid en å, låg det gamla torpet där min farmors farmor Maja föddes 1830.
Torpet ägs numera av en adelssläkt och används som fritidsbostad. De har underhållit det oerhört väl och det var roligt att se. Samtidigt undrar min rätt vänsterradikala själ om de någon gång tänker på alla som bott där tidigare? Alla torpare som slet ont och kämpade med sjukdomar och svält. Alla som fötts och dött där. Känner de till farmors farmor Maja och hennes far Zacharias som drunknade vid 33 års ålder, när Maja bara var 3 år gammal? Tänker de på sånt någon gång när de är där på sin lediga tid? När de grillar och äter gott under de gamla träden som stått där sen torparnas tid, funderar de över alla som slitit i markerna där före dem?
Nåja, det var i alla fall väldigt roligt att se torpet, att det fanns kvar, vackert och välbevarat.

Jag passade på att fråga vår "guide" om ett annat torp i närheten och han kände till det också och tog med oss dit. Av det torpet fanns inget kvar mer än en övervuxen stenhög och en skylt med namnet på. Den senare ditsatt av traktens hembygdsförening vid någon inventering. Det gick bara en stig dit numera och skogen var gammal och uppvuxen runtomkring. Vid detta torp slet människor ännu mer ont. Det var ett litet torp för de allra fattigaste. Här föddes min farmors far som vid elva års ålder omhändertogs p g a vanvård och placerades i fosterhem. Ingen lätt uppväxt för en liten pojke, kan man tänka.

Det här blogginlägget blev ju mest elände ser jag nu! Men det var så det var i min släkt mestadels. Torpare, sockenhjon, drängar och pigor. Har i och för sig hittat en och annan storbonde och någon hantverkare annars verkar mitt ursprung vara så långt ifrån "rikemansfolk" man kan komma. :) Men intressant var det att besöka platser där förfäderna bott och levt sina liv. Avslutningsvis kommer här några bilder.


Det lilla fina torpet i gläntan

Här bodde en gång fattigt folk, nu har skogen tagit över.

Om man inte vet exakt var släkten bodde kan man i alla fall fota skylten till byn. ;)