Mot 2024

 Jag skriver ett nyårsinlägg idag eftersom jag inte kommer att vara hemma över nyår. 

Hur mitt 2023 varit vet ni ju redan. Svågern begravdes, Lasse dog, mamma dog, hunden dog. Lånebilen blev stulen och sönderslagen. Allt på mindre än sex månader. Och sen tillkommer ju allt som hänt ute i världen också, vilket jag inte riktigt klarat av att ta in detta år.

Efter den där sista veckan av allt elände, när mamma begravdes, bilen stals och jag fick avliva älskade lille Teo, gick jag i däck och tillbringade en vecka liggandes i soffan. 

En morgon där vaknade jag med en tanke som var så bestämd att den blev en övertygelse. Det hela var mycket konstigt! För just den morgonen vaknade jag och var helt säker på att det var slut med elände nu, det var färdigt och nu skulle det inte hända fler hemska saker. Har aldrig varit med om liknande och när jag berättade det för kära syster blev hon ytterst skeptisk, vilket jag självklart förstår. 

Men det stämde ju! 

Det enda positiva som hände under årets första halvår var egentligen att lilla barnbarnet E föddes. Nåja, jag var ute på några resor också men allt svårt som hände låg liksom som ett tungt lock över glädjen. Andra halvåret blev betydligt bättre. 

Dotterns underbara bröllop, barnbarnet I´s födelse som jag fick privilegiet att vara med om och jag flyttade in i en ny lägenhet där jag trivs mycket bra.

Jag känner faktiskt en viss lättnad över att lägga 2023 bakom mig även om jag inser att allt som hänt inte försvinner för att det blir ett nytt år.

Jag har inga speciella förväntningar på 2024. Sorgearbetet fortsätter och jag kommer aldrig att bli som förut igen. 

Men jag har förhoppningar om att det ska kännas lite lättare, att jag ska orka lite mer, ta tag i saker som fått vänta m.m.

Lite planer tillsammans har vi, syster och jag och även barnen och jag. Sen är jag sugen på någon mer roadtrip. Min resa till Vadstena helt på egen hand i somras gav mersmak och jag upptäckte att jag trivs med att utforska nya platser alldeles för mig själv. 

Ja, så jag känner mig lite förhoppningsfull som sagt. Marken gungar fortfarande under fötterna men inte lika mycket. Jag trevar mig ännu fram lite förvirrat inför hur mitt liv ska levas och vad jag egentligen vill prioritera.

Men jag har hopp och det måste vara ett bra första steg, tänker jag. 

Gott Nytt År till er alla!