Ny tur i berg- och dalbanan

 Det är tvära kast mellan hopp och förtvivlan här. Igår ville Lasse smaka choklad. Idag ville han äta soppa! Och ta sina mediciner. 

Han verkar ha bestämt sig för att gå en rond till! För mig känns detta fantastiskt eftersom det innebär att vi får ännu lite tid tillsammans. Själv verkar han också nöjd med att ha ombestämt sig. Han är fullt medveten om att han är döende. Men inte lika döende som tidigare, om man nu ens kan prata om döden i sådana termer. Det låter ju helt absurt, men det är så det är. 

På onsdag ska vi ha möte med palliativa teamet och jag har också signalerat att mer praktiskt hjälp hemma behövs om det ska fungera med hemvård. När Lasse vårdas hemma är en adekvat smärtlindring ett absolut måste. Jag har ställt det som ett krav till alla vårdinstanser så jag tror budskapet har gått hem nu. 

Sen är det så att när en så sjuk människa vårdas i hemmet blir det mer än dubbelt så mycket tvätt, sopor, disk och städning och jag har insett att jag håller på att krokna så detta har jag också begärt hjälp med. Innan Lasse blev sjuk var vi ju dessutom två som hjälptes åt med de sysslorna. Nu står jag här med en stor och ökande arbetsbörda ensam mitt i ett mentalt känslokaos. Det funkar inte. 

Lär bli några olika möten den här veckan. Idag har vi haft möte med en läkare på kirurgen och därefter träffade jag en anhörigkonsulent. Väldigt bra möten båda, med god information och gehör för hur vi tänker. 

På onsdag blir det palliativa teamet, som sagt och därefter ett vårdplaneringsmöte. 

Lasse har laddat om, älsklingen. Jag känner att jag också laddar om lite nu. Vi ska se till att det här funkar på bästa sätt så länge det går. 

Inte en enda bild har jag att visa er. Har inte haft ork att fota alls på sista tiden. Inte ens konstig sjukhuskonst.