Egalias egenheter

  Kära syster och jag hade pratat om att hitta på något tillsammans. Eftersom vår energi är begränsad efter allt som hänt blir det inga storslagna planer utan vi bestämde oss för en liten tur till grannstaden Alingsås. Så igår förmiddag for vi iväg.  Vi hittade parkering på torget, nära och bra till allt. Planen var att börja med en lunch men på väg för att leta efter ett bra lunchställe dök en skoaffär upp. De annonserade med rea och 50%. Vi konstaterade att skor kan man aldrig få för mycket av och steg in.  Nu är ju jag ingen "shoppingmänniska". Jag hatar att shoppa och brukar använda mina skor, kläder och väskor tills de är i ett helt ohjälpligt skick. Först då går jag ut och köper det jag behöver och drar sen snabbt därifrån. Inget tittande på annat här inte! Att bara gå runt och titta är nästan det tråkigaste jag vet.  Men när vi kom in i nämnda skoaffär hade de skor av båda de märkena som mina fötter blir fullkomligt lyriska av att bära. Skor som kostar mer än jag oftas

  Igår var det fem månader sedan vi förlorade Lasse. Det känns helt osannolikt och i min värld var han här alldeles nyss. Men sorgen kanske har en egen tideräkning?  Jag tog en tur till kyrkogården och köpte med mig en liten bukett och en sten som dekor. Det känns frustrerande att gravstenen inte är på plats ännu. Det har varit en del turer med den då den första stenen vi beställde inte blev godkänd och det tog kyrkogårdsförvaltningen över en månad att informera oss om detta. Vi fick börja om från scratch, lusläsa reglerna för just det kvarteret och ändra en massa. Men nu är den i alla fall godkänd och på g. När den kommer upp kan vi plantera något varaktigt och göra fint på ett helt annat sätt. Just nu är det rent deprimerande att mötas av en jordplätt med en pinne med nummer på. Men vi gör det bästa av situationen medan vi väntar.  Ett av barnbarnen, som har en större samling bilar som oftast ingen annan får låna, delade frikostigt med sig av en polisbil som han tyckte farfar skulle

  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o

  I söndags kom jag tillbaka hem efter veckan vid kusten med vännerna. När jag åkte var min reservplan att om det hela blev för jobbigt kunde jag alltid åka hem igen. Men jag stannade hela veckan och kom hem med värme, glädje och ny energi.  Veckan i det underbara huset gjorde mig gott. Visst var det annorlunda mot tidigare år. Jag åkte som gäst, inte som arrangör och jag åkte utan Lasse. Jag körde dit helt själv för första gången och fick använda min gps eftersom jag mest suttit i baksätet och pladdrat med väninnan under alla resor dit tidigare.  Hela grejen stärkte mitt självförtroende. Resan gick mycket bra och humöret steg ju mer jag närmade mig.  Jag har blivit mött med så mycket kärlek och omtanke hela veckan och haft möjlighet att vila när jag behövde. Jag har skrattat mer än på mycket, mycket länge. Mina fötter ville mörda mig p g a de högklackade som jag tvingade på dem var och varannan kväll när jag bytte om till middagen men jag ville känna mig fin och det gjorde jag.  Lasse

  Jag har börjat packa så smått, inför min semesterresa på måndag. Det känns skönt med ett miljöombyte, men det är också känslosamt.  Varje år samma vecka, de senaste sex åren (med undantag för ett år under pandemin) har vi åkt till västkusten och träffat vårt härliga kompisgäng. Vi är alla rätt utspridda över landet så många av oss träffas bara under denna enda sommarvecka, även om vi håller kontakten digitalt under året i övrigt.  Men just denna vecka hyr vi ett stort hus och umgås, äter sjukt god mat och har trevligt. Fram till och med förra året var det Lasse och jag och två andra vänner som var värdar för detta arrangemang som kräver viss planering för att sätta i verket.  Redan för ett år sedan hade vi, helt enligt planen, förberett överlämnandet av arrangörskapet till fyra andra i gänget eftersom vi kände att vi gjort vårt i den frågan.  Tur var väl det eftersom det blev som det blev sedan.  Men för ett år sedan anade vi ju ingenting av detta hemska som skulle hända. Jag hade fu

  Kroppen har varit vresig i flera dagar och i lördags slog jag nog nytt rekord i sovning. Jag somnade efter frukost, efter lunch och ändå slocknade jag i soffan i två timmar på kvällen. Kunde helt enkelt inte hålla mig vaken. Det var nog slutklämmen på skovet för i går kände jag mig bättre.  På eftermiddagen tog jag en promenad. Den gick bättre än förväntat så det blev tre km. Idag har jag gått 3½.  Så skönt att börja komma igång så smått. Jag har ju varit väldigt stillasittande sen december egentligen, så jag har inga höga krav vare sig på hastighet eller distans. Men nu har jag ändå börjat. Det känns bra.  Jag ska försöka gå en promenad de flesta av veckans dagar är planen. Det behöver jag. 

  Jag har varit extremt trött de senaste veckorna. Mer trött än vanligt. Har sovit väldigt dåligt på nätterna och känt bristande ork och lust för det mesta. Det är ju inte konstigt alls.  I går drog min kropp i nödbromsen. Jag borde kanske förstått att ett skov av fibromyalgin var i antågande, men det är ju så sällan jag får dessa skov numera så jag såg det inte komma. Dock är jag inte ett dugg förvånad, snarare förundrad att det inte kommit långt tidigare under detta övermäktiga första halvår av 2023.  Så igår tillbringade jag större delen av dagen liggandes i soffan med Alvedon i kroppen och gördel runt höfterna.  När jag får sådana här skov känns det nämligen som om jag ska gå av på mitten! Värken känns från skulderbladen ned till knävecken, men den enorma muskelsvagheten sitter runt höfterna och buken så det blir svårt att hålla sig upprätt och varje rörelse är en plåga.  Bara att acceptera läget och vila sig i form. Först sent på eftermiddagen bestämde jag mig för att försöka komm