Egalias egenheter

  Hela den här situationen är så tragisk och så svår att den knappt går att skriva om. Nu kommer det in svåra etiska frågor i bilden och huvudet snurrar av tankar. Idag tycks dock lite ha klarnat.  Lasse ligger där han ligger och vill inget annat än att det ska ta slut. Hjärtat går sönder när jag tänker på det och det gör jag nästan oavbrutet. Idag hade vi ytterst tungt och svårt samtal, men samtidigt bra och nödvändigt.  Han får smärtstillande och lugnande och har tackat nej till i princip allt annat.  Detta är så obeskrivligt hjärtskärande att jag inte vet hur jag ska beskriva det mera, så det får räcka så.  Under dagen idag fick jag besök av mina tre barn, ett barnbarn och dotterns sambo. De kom hit med smörgåstårta och semlor så jag är mätt fortfarande. Vi har inte haft möjlighet att träffas så mycket senaste månaden så det var verkligen en stor ljuspunkt i tillvaron. Vi umgicks i några timmar och pratade om allt och ingenting. För en stund fick jag känna mig som en "vanlig&qu

Detta inlägg berör både svåra ämnen och innehåller rå humor. Känsliga läsare varnas! Lasse och jag har alltid pratat öppet om det mesta, även svåra saker. Jag har ju gjort två cancerutredningar förr om åren, så redan då pratade vi mycket om döden, hur vi tänkte om den, vad vi ville och kände. Så gjorde vi även denna gång efter att Lasse fått sin hjärntumördiagnos. Döden har också varit närvarande i våra yrkesliv många gånger, särskilt i Lasses jobb.  Men allt eftersom vi kom längre in i hans sjukdom blev döden allt mer omöjlig att prata om. Den hade kommit för nära. Lasse förträngde nog en hel del och jag ville inte göra en jobbig situation värre genom att prata om svåra frågor. Döden blev en elefant i rummet och som sådan en riktig energitjuv. Det har varit en kolossal stress att försöka låtsas de senaste månaderna. Men nu är elefanten i rummet borta! Det hela började igår. Runt lunchtid ringde läkaren på kirurgen och talade om att Lasses blodvärden blivit enormt dåliga och att det va

  Innan jag förklarar rubriken vill jag göra ett förtydligande! I förra inlägget skrev jag om att Lasse är döende. Detta uttryck kan förstås tolkas olika och några av er läsare har blivit väldigt förskräckta av det jag skrev. I min värld, enligt min tolkning, stämmer det jag skrev helt och hållet. Lasse har en tumör som ofelbart leder till döden och som inte längre kan behandlas. Döden är dock inte nära förestående precis idag, som jag förstått att en del tolkat det. Samtidigt är han ytterst skör och nedsatt så ingen kan säga hur mycket mer hans kropp klarar.  Vad jag menar med att livet är som att leva i en torktumlare, som jag skrev i rubriken, innebär att vi lever i ständig ovisshet, med ständiga förändringar och en, till synes, obruten kedja av nya komplikationer och problem. Det är utmattande och hjärtslitande. Helgen som gått var en mardröm! Lasse har inte ätit på hela helgen, han har legat i sängen slumrande och ibland i någon form av dvala har det verkat som. I går kväll vägrad

  När orden tar slut tar tårarna över. Vet inte ens nu hur jag ska formulera detta inlägg.  Det har varit en oerhört tung dag och tårarna har runnit fler gånger än jag kan räkna.  Lasse blir bara svagare och tröttare. Inte sugen på att äta, vill helst sova. Allt som behöver göras för att vårda honom är plågsamt och jobbigt. Hemtjänsten och jag har kämpat mycket idag.  På förmiddagen hade vi telefonmöte med doktor A på Onkologen. Det var inga positiva besked och vi grät tillsammans efter samtalet.  Det är nu definitivt bekräftat att det inte går att sätta in någon mer behandling mot Lasses hjärntumör. Hans värden och allmäntillstånd är alldeles för dåliga för att ens överväga en så tuff behandling som cellgifter innebär. Detta besked känns skrämmande definitivt. Inte bara känns förresten, det är ju det.  Hur tar man sig ens igenom något så olidligt som att en av ens mest älskade människor är döende? Hur många gånger kan ett hjärta gå sönder? Och där kom tårarna igen. Dessutom tyckte läk

  Vi har uppenbarligen ett större antal omtänksamma glädjespridare i vänkretsen! Dagligen kommer olika små meddelanden och andra bevis på att människor tänker på oss. Kommentarer, sms, meddelanden via messenger och så blombuketterna då. Alltihop lyser upp vår kämpiga vardag och jag läser och visar allt för Lasse. Vi blir både glada och tårögda av all omtanke. Så tack och kärlek till er alla!  På något vis lyckas ni, som skickar blommor sprida ut buketterna så att när den ena är på väg att vissna kommer en ny! Och det rör sig om olika människor som inte känner varann. Helt fantastiskt! Alla blombuketter hamnar i fönstret i Lasses rum de första dagarna och sen, när de spruckit ut och blir för yviga, får de flytta till köksbordet. Vi har haft nya, fina buketter hemma i fler veckor än jag kan räkna nu. Helt otroligt och oväntat men mycket glädjande.  I går kom ännu en bukett med så fina tulpaner och ikväll fick jag avisering att i morgon kommer ytterligare en. Nästan så jag både skrattar o

  Lasse är hemma igen! Han kom hem med sjuktransport på eftermiddagen. Helt slut men väldigt nöjd med att vara hemma. När han var nedbäddad i sin säng under ett varmt och skönt täcke somnade han och sov i två timmar.  Denna gång funkade kommunikationen från sjukhusets sida underbart bra! Ni som följer min blogg minns kanske att jag skrev om förra hemfärden där det mesta blev galet? Men en sjuksköterska ringde mig redan tidigt på förmiddagen och berättade om hemkomsten och kontaktade även hemtjänst och hemsjukvård vid samma tid. På eftermiddagen fick jag ett samtal igen när transporten skulle gå från sjukhuset och samma fick även övriga inblandade, så allt flöt på bra. Väldigt skönt mitt i allt.  I eftermiddag kväll har vi inte gjort så många knop. Hemtjänsten har fixat det så bekvämt som möjligt för Lasse och gett honom hans mediciner. Vi käkade middag tillsammans, han i sängen och jag i fåtöljen bredvid. Sen såg vi lite på tv och pratade en stund. Nu sover han för natten. Hoppas den b

  Maken ligger kvar på KAVA men har inte längre ont, tack och lov. Han har fått börja äta lite försiktigt och är något piggare. Idag har de gjort en ny röntgen för att kolla läget på gallan och dränet och om allt ser bra ut får han troligen komma hem i morgon. Jag ska ringa och få besked i morgon förmiddag.  Rent mentalt är det jobbigare för oss båda. Den här berg- och dalbanan börjar bli väldigt utmattande nu. Ibland säckar vi ihop lite och Lasse uttrycker oftare att han inte orkar med mer. Det skär i hjärtat att höra. Kurator han får träffa är till stor hjälp och det märks skillnad på humöret så snart de har haft ett samtal. Själv pendlar jag mellan hopp och förtvivlan.  Än kan vi skratta ihop stundtals, det är guldstunder som vi tar vara på. Och mitt i tröttheten och mörkret finns kärleken. Men detta är ingen resa jag önskar min värste ovän ens! Lägger in två vackra bilder på sånt som blir guldkorn i vardagen. En av de helt underbara tulpanerna i senaste buketten, som jag fick av en