Egalias egenheter

Jo, mitt gående och mitt mående går bara framåt. Det är härligt! Jag går promenad med hunden varje dag. Minst en timma. Vid den här årstiden är det normalt för mig att vara helt slut bara av att ta på mig ytterkläder för att sen släpa mig igenom promenaden. Nu klär jag mig utan problem och traskar raskt och glatt på. Det är så väldigt mycket roligare! :) Det tycker hunden också. :D Under den senaste månaden har vädret gått från brittsommar till höst och sen till vinter. Och därifrån till höst igen. Det har varit soligt, plusgrader, minusgrader, snö, regn, blåst, vindstilla, högtryck, lågtryck, sol och mulet.  Min kropp brukar reagera värre än den värsta barometer på alla dessa väderomslag. Men nu? Icke! Den går som en klocka och jag med.  Jag har känt av liiiite ökad värk när jag tagit ut svängarna riktigt mycket och gått väldigt mycket längre promenader än vanligt. Men inte ens det har resulterat i svåra smärtor.  Jag är snudd på lyrisk! :D Helgen som gick var vi på besök

Detta inlägg kan förmodligen betraktas som skryt i vissas ögon. Det är absolut inte avsikten. Det här handlar om glädje, ren och pur glädje.  Kan du inte känna den glädjen med och för mig, tror jag du ska "byta glasögon" eller låta bli att läsa. ;) Nu är det vinter. Redan november. Så här års är det brukligt att min kropp liksom tacklar av, att orken tryter och smärtan ökar.  Därför vill jag nu berätta om de senaste dagarna i mitt liv. :D Hela den här veckan har jag vaknat runt 04.30. Utom idag, då hade jag sovmorgon till 06.05. :D I går var det rätt kallt väder. Jag klädde mig därefter och tog en rejäl promenad med hunden. Det gick finfint. När vi kom hem tog jag en kortare paus och sen stod städning på schemat.  Städning sker bäst till musik, enligt min mening, så jag satte på en konsert med Andre Rieu som varar i 2½ timma. Ungefär lika lång tid som städningen skulle pågå.  Underbar musik, här är klippet: Ja, och sen städade jag då hela ovan angivna tid. P

Jag har en ny kompis. Har döpt hen till Vampyren eftersom hen gillar blod.  Får inte hen tillräckligt "skriker" hen på mera. Eller ja, visar i sin lilla display att hen är missnöjd.  Men Vampyren är snäll också och mäter mitt blodsocker när jag vill det.  Vi umgås ca en gång i veckan, blodsockermätaren Vampyren och jag. Jag sköter mig efter bästa förmåga och får då en bock i displayen av Vampyren. Hittills har Vampyren inte blivit sur på ett enda av mina blodsockervärden utan godkänt alla. Fast några gånger har hen krävt mera blod innan hen vill lämna ifrån sig några värden.  Igår blev maken nyfiken på sitt blodsocker så Vampyren fick lite av hans blod och visade glatt en bock, så det var godkänt.  Förutom dessa goda resultat av min kostomläggning har jag gått ned 3,5 kg så här långt. Det är inte så viktigt för mig, mer för min doktor verkar det som, men det känns bra ändå.  Jag har blivit mycket piggare också. Har mer uthållighet, mindre muskelvärk och mera ork. Det

Jag fullkomligt älskar undulater! Men nu har vi inga här. Vi hade tre av sex stycken kvar. Så dog finaste Kerstin i slutet av sommaren. Från att ha flugit och varit pigg och samma ragata som alltid, låg hon plötsligt död i buren en morgon. Stor saknad.  Magnus och Astrid, de sista två som var kvar hade då omåttligt tråkigt tillsammans. Och Astrid var påverkad, som jag då trodde, av en kraftig ruggning och tämligen tilltufsad.  Efter moget övervägande kontaktade jag min vän J, som är den mest fågelkunniga människa jag vet och frågade om hon kunde tänka sig att ta sig an våra två fåglar och hon sa ja till detta.  På vägen till J, som bor några mil bort, blev Astrid sämre än någonsin. Det är ett vanligt fenomen hos små undulater, att om de är sjuka bryter det ut på allvar vid miljöombyte. Och lilla, fina Astrid dog några dagar senare.  Magnus, den av våra fåglar som jag trodde hade sämst förutsättningar att leva länge, bor nu hos J och lever livets glada dagar bland en massa kul

Idag har jag varit på vårdcentralen för provtagning. Det gick bra. Vid lunchtid ringde min doktor och följande konversation utspann sig:  (De världen jag anger inom parentes är värdena som togs för en månad sedan.) L: Hej detta är D på X vårdcentral. J: Hejsan! *glatt* L: Hur mår du? Och hur går det med dina onda fötter och ben? J: Tack, jag mår finfint och ben och fötter är bättre. *glad* L: Ja, du har ju varit här och tagit prover i morse och det är därför jag ringer. Ditt kolesterolvärde är ännu högre än vid förra mätningen.  J: Jaha, ja det kan jag tänka mig.  Han undrade inte varför jag kunde tänka mig det utan fortsatte: L: Äter du den kolesterolsänkande medicinen jag skrev ut? J: Nej! *bestämt* L: *försiktigt* Får jag lov att fråga varför? J: Jo, jag har läst mycket om den och de biverkningarna är verkligen inte något jag behöver och sen är jag tveksam till nyttan med den när det råder så delade meningar om detta. *vänligt* L: Men du kan ju in

Igår skrev jag ett inlägg i en grupp på facebook, som jag fick mycket positiv respons på. Trevligt! :) Så jag lägger ut inlägget även här i min blogg eftersom jag har några vänner som funderar på att börja med LCHF.  För dig som är helt novis på kosten i fråga rekommenderar jag kostdoktorn.se Mina tankar om att börja med lchf Jag började med lchf 2008. De två senaste åren har jag dock slarvat grymt med typ-2-diabetes som följd. Men nu är jag på banan igen.  Vet att många blir frustrerade av att inget händer de första veckorna (även om det händer mycket för många andra), så detta inlägg är till er. Vill dela med mig av mina erfarenheter genom åren. Vad beror det på att alla inte får superfantastiska resultat omgående? Och vad ska man tänka på? Hur lång tid har det tagit för dig att äta dig till den du är idag? Ge din kropp tid. Om du provat många olika metoder för att gå ned i vikt, jojo-bantat osv. har du en otrygg kropp. Den kan behöva övertygas i flera månader innan den

Oj, vad det var längesedan jag bloggade nu! Tillvaron har rusat på i rasande fart, så då blir det så.  För drygt två veckor sedan var jag hos läkaren. Jag är inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen precis, så det var längesedan sist.  Jag sökte läkare p g a att jag haft ovanligt ont i fötterna senaste halvåret. Denna gång fick jag träffa en, för mig, ny läkare. Besöket började bra. Han hade läst min journal.  Sen gick det lite sämre. Jag fick berätta om mina fotsmärtor och han undersökte fötterna. Sen hävdade han att jag troligen hade en sjukdom som varken symptom eller undersökning visade några som helst tecken på.  Jag fann detta föga förtroendeingivande och rätt irriterande. Då skulle han ta mitt blodtryck. Det var förstås för högt i det läget! Doktorn skrev genast ut blodtryckssänkande medicin och ordinerade därefter ytterligare två blodtryckskontroller med några dagars mellanrum.  Sen kollade han i min journal igen och konstaterade att jag inte tagit några som h