Bra jobbat! Både med ironi och utan
Oj, vad det var längesedan jag bloggade nu! Tillvaron har rusat på i rasande fart, så då blir det så.
För drygt två veckor sedan var jag hos läkaren. Jag är inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen precis, så det var längesedan sist.
Jag sökte läkare p g a att jag haft ovanligt ont i fötterna senaste halvåret. Denna gång fick jag träffa en, för mig, ny läkare. Besöket började bra. Han hade läst min journal.
Sen gick det lite sämre. Jag fick berätta om mina fotsmärtor och han undersökte fötterna. Sen hävdade han att jag troligen hade en sjukdom som varken symptom eller undersökning visade några som helst tecken på.
Jag fann detta föga förtroendeingivande och rätt irriterande. Då skulle han ta mitt blodtryck. Det var förstås för högt i det läget! Doktorn skrev genast ut blodtryckssänkande medicin och ordinerade därefter ytterligare två blodtryckskontroller med några dagars mellanrum.
Sen kollade han i min journal igen och konstaterade att jag inte tagit några som helst prover på 4½ år. Så han beställde raskt en fullständig provtagning och skickade mig till labbet. Det var ju seriöst och grundligt gjort av honom.
Jag traskade alltså vidare till labb. Alla prover kunde inte tas då, utan jag skulle även komma tillbaka nästa morgon för att då ta de prover som krävde att man var fastande.
Sagt och gjort.
Nästa eftermiddag ringde doktorn. Vissa prover hade blivit nåt fel på, så jag skulle ta nya kommande morgon, på fastande mage.
Nu kan man tala om att jag börjat springa ned dörrarna!
Nästa dag ringde han igen på eftermiddagen! Han lät så stressad att jag blev stressad. Kolesterolet var för högt, så jag skulle få medicin mot det också. Sen var jag överviktig med. Och så hade jag diabetes, som jag genast skulle börja medicinera mot och skulle komma in för mer provtagning i början av kommande vecka.
Efter att ha öst ur sig allt detta i en mening, fortsatte han med en hel mängd annan information. Han får inget pris för sin pedagogik i alla fall, doktorn. Möjligen jumbopris.
Min hjärna fastnade på ordet diabetes och vad han sa efter det gick liksom in genom ena örat och ut genom det andra. Det är så vi fungerar och det borde alla läkare veta!
Jag blev arg! Fruktansvärt arg! Inte på klumpiga doktorn dock, utan på mig själv.
När jag sist tog prover åt jag fortfarande LCHF och alla värden var perfekta. Varför och hur hade jag tappat kosten sedan dess?
Jag vet inte... jag hade väl fokus på en massa annat och så blev det som det blev. Bra jobbat! *med stor ironi*
Så nu stod jag där och kände mig sjuk, fet och korkad! Dumma mig!
Men att vara arg är bättre än att vara ledsen, så jag tog min ilska och omvandlade den till handlingskraft.
Här ska jävlar i mig både blodtryck och diabetes få käftsmällar så de far all världens väg!
Jag är en rätt ifrågasättande och "besvärlig" patient och när jag läst på MASSOR och uppdaterat mig, stod det klart för mig att jag inte ville äta någon av de mediciner doktorn skrivit ut. I alla fall inte utan att ha gett kostomläggning en ärlig chans. Blodtrycket sjönk för varje mätning jag var på. Kolesterolsänkande medicin, vars vanligaste biverkningar är muskelsvaghet, muskelvärk, trötthet och förhöjt blodsocker, anser jag vara högst olämpligt för mig att äta. Med fibromyalgi och diabetes har jag redan allt det där och behöver inte mer av den varan! Dessutom råder det högst delade meningar om nyttan med denna medicin.
Så samma dag som doktorn ringt började jag sikta in mig på LCHF igen.
Diabetessköterskan som jag besökte i början av veckan, sa inte emot. (Hon skulle bara vågat!) Men tyckte ändå jag skulle börja med diabetesmedicinen. Jag beslutade mig för att ta en vecka i taget och börja med den om jag inte kunde få värdena att sjunka enbart med hjälp av ändrad kost.
Nu har det gått 14 dagar... utan några som helst mediciner men med rejält förändrad kost. Midjemåttet har minskat med 7 cm. Blodtrycket är normalt. Blodsockret har sjunkit och alla tre mätningar jag gjort igår och idag har legat på normala nivåer. Bra jobbat! *utan ironi*
Har jag ätit mig till skiten, kan jag äta mig från den också, är min filosofi.
Så de senaste veckorna har varit en enda röra av ilska, informationssökning, provtagningar, medicinfunderingar och jävlar anamma. Som tur är har jag en oändligt tålmodig make som lyssnar och är ett alldeles utmärkt bollplank när jag behöver vända och vrida på olika frågor. Jag är också ivrigt påhejad av mina älskade barn och andra nära och kära. Love you!
Och nu är jag "back on track". Jag är på G och jag ska sopa banan med alla förhöjda värden. Är redan på god väg. :)
För drygt två veckor sedan var jag hos läkaren. Jag är inte den som springer ner dörrarna på vårdcentralen precis, så det var längesedan sist.
Jag sökte läkare p g a att jag haft ovanligt ont i fötterna senaste halvåret. Denna gång fick jag träffa en, för mig, ny läkare. Besöket började bra. Han hade läst min journal.
Sen gick det lite sämre. Jag fick berätta om mina fotsmärtor och han undersökte fötterna. Sen hävdade han att jag troligen hade en sjukdom som varken symptom eller undersökning visade några som helst tecken på.
Jag fann detta föga förtroendeingivande och rätt irriterande. Då skulle han ta mitt blodtryck. Det var förstås för högt i det läget! Doktorn skrev genast ut blodtryckssänkande medicin och ordinerade därefter ytterligare två blodtryckskontroller med några dagars mellanrum.
Sen kollade han i min journal igen och konstaterade att jag inte tagit några som helst prover på 4½ år. Så han beställde raskt en fullständig provtagning och skickade mig till labbet. Det var ju seriöst och grundligt gjort av honom.
Jag traskade alltså vidare till labb. Alla prover kunde inte tas då, utan jag skulle även komma tillbaka nästa morgon för att då ta de prover som krävde att man var fastande.
Sagt och gjort.
Nästa eftermiddag ringde doktorn. Vissa prover hade blivit nåt fel på, så jag skulle ta nya kommande morgon, på fastande mage.
Nu kan man tala om att jag börjat springa ned dörrarna!
Nästa dag ringde han igen på eftermiddagen! Han lät så stressad att jag blev stressad. Kolesterolet var för högt, så jag skulle få medicin mot det också. Sen var jag överviktig med. Och så hade jag diabetes, som jag genast skulle börja medicinera mot och skulle komma in för mer provtagning i början av kommande vecka.
Efter att ha öst ur sig allt detta i en mening, fortsatte han med en hel mängd annan information. Han får inget pris för sin pedagogik i alla fall, doktorn. Möjligen jumbopris.
Min hjärna fastnade på ordet diabetes och vad han sa efter det gick liksom in genom ena örat och ut genom det andra. Det är så vi fungerar och det borde alla läkare veta!
Jag blev arg! Fruktansvärt arg! Inte på klumpiga doktorn dock, utan på mig själv.
När jag sist tog prover åt jag fortfarande LCHF och alla värden var perfekta. Varför och hur hade jag tappat kosten sedan dess?
Jag vet inte... jag hade väl fokus på en massa annat och så blev det som det blev. Bra jobbat! *med stor ironi*
Så nu stod jag där och kände mig sjuk, fet och korkad! Dumma mig!
Men att vara arg är bättre än att vara ledsen, så jag tog min ilska och omvandlade den till handlingskraft.
Här ska jävlar i mig både blodtryck och diabetes få käftsmällar så de far all världens väg!
Jag är en rätt ifrågasättande och "besvärlig" patient och när jag läst på MASSOR och uppdaterat mig, stod det klart för mig att jag inte ville äta någon av de mediciner doktorn skrivit ut. I alla fall inte utan att ha gett kostomläggning en ärlig chans. Blodtrycket sjönk för varje mätning jag var på. Kolesterolsänkande medicin, vars vanligaste biverkningar är muskelsvaghet, muskelvärk, trötthet och förhöjt blodsocker, anser jag vara högst olämpligt för mig att äta. Med fibromyalgi och diabetes har jag redan allt det där och behöver inte mer av den varan! Dessutom råder det högst delade meningar om nyttan med denna medicin.
Så samma dag som doktorn ringt började jag sikta in mig på LCHF igen.
Diabetessköterskan som jag besökte i början av veckan, sa inte emot. (Hon skulle bara vågat!) Men tyckte ändå jag skulle börja med diabetesmedicinen. Jag beslutade mig för att ta en vecka i taget och börja med den om jag inte kunde få värdena att sjunka enbart med hjälp av ändrad kost.
Nu har det gått 14 dagar... utan några som helst mediciner men med rejält förändrad kost. Midjemåttet har minskat med 7 cm. Blodtrycket är normalt. Blodsockret har sjunkit och alla tre mätningar jag gjort igår och idag har legat på normala nivåer. Bra jobbat! *utan ironi*
Har jag ätit mig till skiten, kan jag äta mig från den också, är min filosofi.
Så de senaste veckorna har varit en enda röra av ilska, informationssökning, provtagningar, medicinfunderingar och jävlar anamma. Som tur är har jag en oändligt tålmodig make som lyssnar och är ett alldeles utmärkt bollplank när jag behöver vända och vrida på olika frågor. Jag är också ivrigt påhejad av mina älskade barn och andra nära och kära. Love you!
Och nu är jag "back on track". Jag är på G och jag ska sopa banan med alla förhöjda värden. Är redan på god väg. :)
Kommentarer
Skicka en kommentar