Jag går som en klocka!
Jo, mitt gående och mitt mående går bara framåt. Det är härligt!
Jag går promenad med hunden varje dag. Minst en timma. Vid den här årstiden är det normalt för mig att vara helt slut bara av att ta på mig ytterkläder för att sen släpa mig igenom promenaden.
Nu klär jag mig utan problem och traskar raskt och glatt på. Det är så väldigt mycket roligare! :) Det tycker hunden också. :D
Under den senaste månaden har vädret gått från brittsommar till höst och sen till vinter. Och därifrån till höst igen. Det har varit soligt, plusgrader, minusgrader, snö, regn, blåst, vindstilla, högtryck, lågtryck, sol och mulet.
Min kropp brukar reagera värre än den värsta barometer på alla dessa väderomslag. Men nu? Icke!
Den går som en klocka och jag med.
Jag har känt av liiiite ökad värk när jag tagit ut svängarna riktigt mycket och gått väldigt mycket längre promenader än vanligt. Men inte ens det har resulterat i svåra smärtor.
Jag är snudd på lyrisk! :D
Helgen som gick var vi på besök i Stockholm. För ett år sedan var enbart tanken på att åka bort i november en omöjlighet. Nu åkte vi alltså dit och var bjudna på fest på lördagen.
Vi åkte upp på fredagen. Kvällen blev natt och sen innan vi kom i säng. Vänner som inte ses så ofta har ju mycket att prata om. :)
På lördagen sov jag längre än vanligt, men sen var jag pigg och igång hela dagen. I eftertankens kranka blekhet inser jag att jag borde vilat mer under lördagen för på kvällens fest kroknade jag 22.30 och maken fick skjutsa mig hem och stoppa mig i säng.
Lite snopet.
Men vad tusan! Jag orkade åka till Stockholm i november och hålla igång och vara på fest! Och orkade dessutom gå i högklackat hela kvällen! Det är stort!
Man får inse sina begränsningar och att man inte är 25 längre, haha.
Det som gjorde att jag var tvungen att kasta in handduken i lördags var att ljudvolymen var för hög, jag blev hjärntrött. Det är så man kan bli när man har utmattningssyndrom.
Naturligtvis ska det vara hög musik på en fest, men vid ovan nämnda klockslag protesterade min kropp högljutt. Jag fick hjärtklappning och blev väldigt stressad och även om jag inte kände mig stressad var kroppen enormt speedad och jag mådde inte bra. Så hem och sova var det enda raka. Jag sov hela natten och en bra stund fram på morgonkvisten.
Sen var jag i form igen.
Återhämtningen efter en sådan upplevelse hade, för ett år sedan, varit minst tre dygn. Så trots min tidiga sorti är det ett enormt framsteg.
Förutom ovanstående upplever jag att jag sover bättre än på många år, min syn har förbättrats (!), mina onda fötter är inte längre lika onda. Humöret är helt klart bättre, det suger energi och sätter sig på psyket att ständigt ha väldigt ont.
Ja, och sen blir kläderna för stora också. Idag kunde jag dra ned ett par jeans, som var lagom för knappt två månader sen, utan att knäppa upp dem. I-landsproblem. :D
Jag går promenad med hunden varje dag. Minst en timma. Vid den här årstiden är det normalt för mig att vara helt slut bara av att ta på mig ytterkläder för att sen släpa mig igenom promenaden.
Nu klär jag mig utan problem och traskar raskt och glatt på. Det är så väldigt mycket roligare! :) Det tycker hunden också. :D
Under den senaste månaden har vädret gått från brittsommar till höst och sen till vinter. Och därifrån till höst igen. Det har varit soligt, plusgrader, minusgrader, snö, regn, blåst, vindstilla, högtryck, lågtryck, sol och mulet.
Min kropp brukar reagera värre än den värsta barometer på alla dessa väderomslag. Men nu? Icke!
Den går som en klocka och jag med.
Jag har känt av liiiite ökad värk när jag tagit ut svängarna riktigt mycket och gått väldigt mycket längre promenader än vanligt. Men inte ens det har resulterat i svåra smärtor.
Jag är snudd på lyrisk! :D
Helgen som gick var vi på besök i Stockholm. För ett år sedan var enbart tanken på att åka bort i november en omöjlighet. Nu åkte vi alltså dit och var bjudna på fest på lördagen.
Vi åkte upp på fredagen. Kvällen blev natt och sen innan vi kom i säng. Vänner som inte ses så ofta har ju mycket att prata om. :)
På lördagen sov jag längre än vanligt, men sen var jag pigg och igång hela dagen. I eftertankens kranka blekhet inser jag att jag borde vilat mer under lördagen för på kvällens fest kroknade jag 22.30 och maken fick skjutsa mig hem och stoppa mig i säng.
Lite snopet.
Men vad tusan! Jag orkade åka till Stockholm i november och hålla igång och vara på fest! Och orkade dessutom gå i högklackat hela kvällen! Det är stort!
Man får inse sina begränsningar och att man inte är 25 längre, haha.
Det som gjorde att jag var tvungen att kasta in handduken i lördags var att ljudvolymen var för hög, jag blev hjärntrött. Det är så man kan bli när man har utmattningssyndrom.
Naturligtvis ska det vara hög musik på en fest, men vid ovan nämnda klockslag protesterade min kropp högljutt. Jag fick hjärtklappning och blev väldigt stressad och även om jag inte kände mig stressad var kroppen enormt speedad och jag mådde inte bra. Så hem och sova var det enda raka. Jag sov hela natten och en bra stund fram på morgonkvisten.
Sen var jag i form igen.
Återhämtningen efter en sådan upplevelse hade, för ett år sedan, varit minst tre dygn. Så trots min tidiga sorti är det ett enormt framsteg.
Förutom ovanstående upplever jag att jag sover bättre än på många år, min syn har förbättrats (!), mina onda fötter är inte längre lika onda. Humöret är helt klart bättre, det suger energi och sätter sig på psyket att ständigt ha väldigt ont.
Ja, och sen blir kläderna för stora också. Idag kunde jag dra ned ett par jeans, som var lagom för knappt två månader sen, utan att knäppa upp dem. I-landsproblem. :D
Kommentarer
Skicka en kommentar