Älskade undulater!
Jag fullkomligt älskar undulater! Men nu har vi inga här.
Vi hade tre av sex stycken kvar. Så dog finaste Kerstin i slutet av sommaren. Från att ha flugit och varit pigg och samma ragata som alltid, låg hon plötsligt död i buren en morgon. Stor saknad.
Magnus och Astrid, de sista två som var kvar hade då omåttligt tråkigt tillsammans. Och Astrid var påverkad, som jag då trodde, av en kraftig ruggning och tämligen tilltufsad.
Efter moget övervägande kontaktade jag min vän J, som är den mest fågelkunniga människa jag vet och frågade om hon kunde tänka sig att ta sig an våra två fåglar och hon sa ja till detta.
På vägen till J, som bor några mil bort, blev Astrid sämre än någonsin. Det är ett vanligt fenomen hos små undulater, att om de är sjuka bryter det ut på allvar vid miljöombyte. Och lilla, fina Astrid dog några dagar senare.
Magnus, den av våra fåglar som jag trodde hade sämst förutsättningar att leva länge, bor nu hos J och lever livets glada dagar bland en massa kul kompisar.
Det är tomt här hemma. Väldigt tomt. Jag saknar deras glada kvitter. Men samtidigt måste jag inse mina begränsningar. Att dagligen släpa en bur från ett rum till ett annat för att fåglarna ska få flyga blev för mycket för kroppen. Att städa buren var som ett helt gympapass. Så min tid med undulater är över. Bara att inse det.
Och fine Magnus har det så mycket bättre nu.
Kära, älskade små fåglar. Jag glömmer er aldrig.
Vi hade tre av sex stycken kvar. Så dog finaste Kerstin i slutet av sommaren. Från att ha flugit och varit pigg och samma ragata som alltid, låg hon plötsligt död i buren en morgon. Stor saknad.
Magnus och Astrid, de sista två som var kvar hade då omåttligt tråkigt tillsammans. Och Astrid var påverkad, som jag då trodde, av en kraftig ruggning och tämligen tilltufsad.
Efter moget övervägande kontaktade jag min vän J, som är den mest fågelkunniga människa jag vet och frågade om hon kunde tänka sig att ta sig an våra två fåglar och hon sa ja till detta.
På vägen till J, som bor några mil bort, blev Astrid sämre än någonsin. Det är ett vanligt fenomen hos små undulater, att om de är sjuka bryter det ut på allvar vid miljöombyte. Och lilla, fina Astrid dog några dagar senare.
Magnus, den av våra fåglar som jag trodde hade sämst förutsättningar att leva länge, bor nu hos J och lever livets glada dagar bland en massa kul kompisar.
Det är tomt här hemma. Väldigt tomt. Jag saknar deras glada kvitter. Men samtidigt måste jag inse mina begränsningar. Att dagligen släpa en bur från ett rum till ett annat för att fåglarna ska få flyga blev för mycket för kroppen. Att städa buren var som ett helt gympapass. Så min tid med undulater är över. Bara att inse det.
Och fine Magnus har det så mycket bättre nu.
Kära, älskade små fåglar. Jag glömmer er aldrig.
Kerstin
Astrid
Magnus
Kommentarer
Skicka en kommentar