Egalias egenheter

Att leva med fibromyalgi är sannerligen en berg- och dalbana. Efter det, minst sagt, fasansfulla skovet i januari har min kropp inte riktigt kommit tillbaka i den form den var i under sista halvåret 2013. Tyvärr! Så bra som jag mådde då har jag inte mått sen innan jag blev sjuk och det är femton år sedan. Ändå mår jag bättre nu än jämfört med för ett år sedan, så en total tillbakagång är det inte i alla fall. Jag är inte lika utmattad och det känns som om jag lyckats jobba bort min ME-diagnos (i dagligt tal kallat kroniskt utmattningssyndrom). Men jämfört med i höstas är jag sämre igen. Jag rör mig långsammare och har mera värk. Och jag som tyckte det var så himla kul att kunna gå fort!! Det var längesen jag kunde gå fort och jag vill fortsätta med det. Men nu är det lägre tempo igen och det stör mig. Fast jag är förstås tacksam också, att jag ändå fick uppleva en sådan förbättring under några månader. På nåt vis ökar det hoppet att få uppleva detta igen. :) Och så allt detta

Hej alla! :) Nu är det vår och det är härligt. Alla blir piggare och gladare och man kan vara ute mera. Husse och matte tycker bättre om att vara på uteplatsen om det inte regnar och blåser. Ja, vår är härligt men... Av någon skum anledning får husse och matte för sig att när det blir vår ska jag duscha!! Vet inte vad jag ska tycka om det? Matte tar med mig in i duschen och husse väntar utanför med en handduk, ja E väntar också där utanför. Matte blöter ner hela min päls och då ser jag jättefånig ut! Blir lite sur på det. Pälsen blir liksom alldeles platt och jag blir pytteliten. Sen tar hon schampo ur en flaska och löddrar in hela mig och sen ska det sköljas igen. Jag står still för det är lika bra hon får hållas till hon är klar, men jag surar en del. När jag är klar torkar husse mig och sen vill jag springa och springa så jag blir torr. Jag luktar ganska gott sen iofs och badet går ju rätt fort, men jag vet inte... Ska det verkligen vara nödvändigt med sånt tjafs? Jag mena

Hej alla! Idag fyller jag år. Två år är jag nu, man börjar bli vuxen liksom. Har firat dagen med både presenter och gott att äta. Det började redan i morse med att jag fick både skinka och korv till frukosten. Mums var det! :) Sen gick jag och matte promenad och på hemvägen var vi i djuraffären där jag fick välja presenter. Jag valde en fin boll, en skojig leksak, smarriga tuggpinnar och tonfiskgodis. När vi kom hem fick jag presenterna. Matte hade köpt en "gömma-godis-grej" också, den var knepig den! Innan jag fick leka med allt måste matte förstås fotografera. Jag satt fint och väntade, fast lite otåligt. Men man måste ju visa att man faktiskt är så gammal som två! Sen har jag lekt och letat godis. På eftermiddagen fick vi besök och då fick jag smaka wienerbröd. Det var nåt nytt och väldigt mumsigt. :) Till kvällsmat fick jag gott kött till min vanliga mat, mycket delikat, måste jag säga. Jag har även fått många gratulationer idag både i verkligheten och på faceb

Ja, detta blogginlägg handlar, som rubriken anger, om vårt kära grannland Danmark och deras grötiga språk. :D För att inte tala om deras räknesätt!! P g a en väldigt traumatisk händelse i Danmark för många år sedan, där massor med folk pratade danska med mig fort och mycket medan jag var i chock, utvecklade jag en svår "danskblockering". Jo, det låter rätt komiskt och jag föredrar att raljera lite, men det var fruktansvärt när det hände. Följden blev att jag inte besökte Danmark på femton år. Jag klarade inte av att höra någon prata danska! När jag gick en utbildning och vi hade en dansk gästföreläsare, gick jag ut och spydde, så illa var det. Så hände det sig ju att jag träffade nuvarande maken. Halvdansk...är han...måste vara ödet. Så han tog med mig till Köpenhamn. Det gick bra. Hade ju honom som jag känner mig oerhört trygg med, vid min sida och dessutom förstår han danska. Han fick tolka. Jag begrep inte ett ord. Varje gång någon försökte prata med mig var det so

Det är underbart vårväder här och idag gick vi en promenad i parken, Teo och jag. På en av gångstigarna mötte vi en kille i rullstol som kördes av hans assistent som pekade och berättade om träd och annat de såg. Killen i rullstolen var förståndshandikappad på något sätt och kunde inte tala. När vi passerade varann pekade assistenten på Teo och sa: "Titta, vilken söt hund!". "Han hälsar gärna", svarade jag. Teo älskar ju alla människor, utom möjligen rullskidåkare, och är kompis med en rullstolsburen kille som bor i våra kvarter, så en rullstol är inget konstigt alls. Min översociala hund gick glatt fram och nosade och innan jag riktigt hunnit med hade han ställt sig på bakbenen upp mot killen i rullstolen och viftade glatt på svansen. Killen gjorde något ljud som lät väldigt, väldigt glatt och klappade Teo försiktigt på huvudet. De stod så en stund och han strök Teo så fint över pälsen och sen lyste hela hans ansikte upp i det största leende jag sett. :) De

Ta dig fyra minuter och se den här filmen. Den kan förändra din syn på saken, få dig att hjälpa någon eller förändra ditt eget liv.

Vi har tillbringat helgen i Köpenhamn, maken och jag. :) När vi bokade resan hade vi inte en tanke på vårväder, det kändes alldeles för tidigt. Vi var väl mer inställda på snöblask och isvindar. Men våren kom just denna helg! Underbart solsken och ljumma vindar - fantastiskt! Köpenhamn är en kul och gemytlig stad. Full av människor av alla sorter. Det finns rätt gott om gatumusikanter. De flesta spelar helt ok, vissa är riktigt, riktigt bra och så finns det en och annan som inte borde vara i närheten av instrument över huvud taget. Vi passerade en flöjtspelare på fredagen. Eller ja, han hade en blockflöjt i munnen i alla fall. Dock hade han inte gått kursen i vad man gör med de små hålen på flöjten för fingrarna använde han inte. Han liksom bara tutade entonigt, lite som en tågvissla. T o m jag skulle kunnat spela blockflöjt bättre för jag har i alla fall tagit lektioner även om det är ca 50 år sedan nu. Maken och jag funderade på om vi skulle be att få köpa flöjten av honom för at