Upp och ned
Att leva med fibromyalgi är sannerligen en berg- och dalbana.
Efter det, minst sagt, fasansfulla skovet i januari har min kropp inte riktigt kommit tillbaka i den form den var i under sista halvåret 2013. Tyvärr!
Så bra som jag mådde då har jag inte mått sen innan jag blev sjuk och det är femton år sedan.
Ändå mår jag bättre nu än jämfört med för ett år sedan, så en total tillbakagång är det inte i alla fall.
Jag är inte lika utmattad och det känns som om jag lyckats jobba bort min ME-diagnos (i dagligt tal kallat kroniskt utmattningssyndrom).
Men jämfört med i höstas är jag sämre igen. Jag rör mig långsammare och har mera värk. Och jag som tyckte det var så himla kul att kunna gå fort!! Det var längesen jag kunde gå fort och jag vill fortsätta med det. Men nu är det lägre tempo igen och det stör mig.
Fast jag är förstås tacksam också, att jag ändå fick uppleva en sådan förbättring under några månader. På nåt vis ökar det hoppet att få uppleva detta igen. :)
Och så allt detta jag vill göra då. Baka och fixa och dona och känna att jag orkar och kan. Det var en riktig kick i höstas! :) Men nu är det lägre tempo där med och orken tryter, för att ha värk suger energi. Ju mer värk, desto tröttare. Dock håller sig utmattningen borta, tack så mycket för det. :)
I alla fall är mina armar bättre och jag kan virka igen. :) Det är härligt! Jag är "virkoman" och nu när vi har så mycket bebisar i släkt- och vänkretsen finns det många att virka till. Baby- och barnkläder är det roligaste som finns att virka och jag håller redan på med virkningar till höstens födslar, födelsedagar och julklappar. De är ju plötsligt så många, de små barnen. :D
Dessa alster kan jag förstås inte visa här, för då avslöjar jag ju överraskningarna, så ni får nöja er med några bilder på de jag redan gett bort. :)
Efter det, minst sagt, fasansfulla skovet i januari har min kropp inte riktigt kommit tillbaka i den form den var i under sista halvåret 2013. Tyvärr!
Så bra som jag mådde då har jag inte mått sen innan jag blev sjuk och det är femton år sedan.
Ändå mår jag bättre nu än jämfört med för ett år sedan, så en total tillbakagång är det inte i alla fall.
Jag är inte lika utmattad och det känns som om jag lyckats jobba bort min ME-diagnos (i dagligt tal kallat kroniskt utmattningssyndrom).
Men jämfört med i höstas är jag sämre igen. Jag rör mig långsammare och har mera värk. Och jag som tyckte det var så himla kul att kunna gå fort!! Det var längesen jag kunde gå fort och jag vill fortsätta med det. Men nu är det lägre tempo igen och det stör mig.
Fast jag är förstås tacksam också, att jag ändå fick uppleva en sådan förbättring under några månader. På nåt vis ökar det hoppet att få uppleva detta igen. :)
Och så allt detta jag vill göra då. Baka och fixa och dona och känna att jag orkar och kan. Det var en riktig kick i höstas! :) Men nu är det lägre tempo där med och orken tryter, för att ha värk suger energi. Ju mer värk, desto tröttare. Dock håller sig utmattningen borta, tack så mycket för det. :)
I alla fall är mina armar bättre och jag kan virka igen. :) Det är härligt! Jag är "virkoman" och nu när vi har så mycket bebisar i släkt- och vänkretsen finns det många att virka till. Baby- och barnkläder är det roligaste som finns att virka och jag håller redan på med virkningar till höstens födslar, födelsedagar och julklappar. De är ju plötsligt så många, de små barnen. :D
Dessa alster kan jag förstås inte visa här, för då avslöjar jag ju överraskningarna, så ni får nöja er med några bilder på de jag redan gett bort. :)
Kommentarer
Skicka en kommentar