Egalias egenheter

Hej alla! :) Nu var det jättelängesen jag bloggade men det beror på att jag varit upptagen. Ända sedan nyår nästan har tjejerna i trakten luktat vansinnigt gott! Så gott att jag inte kunnat tänka på annat. Och tjejerna har minsann trånat efter mig också. En av dem ville in genom vår ytterdörr varje gång hon varit ute och hon pep och gnällde när hon såg mig. Man är ju en stilig kille. ;) Så mitt huvud har varit fullt av tjejer, tjejer, tjejer och ljuvliga dofter. När tjejerna luktar så där gott kan jag inte fokusera på något annat. Jag blir ungefär lika frånvarande som matte blir när hon släktforskar... då kan ni tänka er. ;) Så matte har släktforskat och jag har tänkt på tjejer. Vi har inte tränat alls nästan för vem orkar bry sig om mattes påhitt när det luktar gott precis överallt? Men de senaste veckorna har tjejerna slutat lukta så där intressant och luktar mer som vilka hundar som helst igen och då blev jag lite sugen på att träna med matte. Så för att visa det började jag

En av våra undulater heter Astrid. Hon är en helt ljuvligt vacker lite varelse, se här bara: Astrid är således söt som en docka och jag vill inte påstå att hon är dum... hon har nog bara otur när hon tänker. ;) Astrid vägrar att duscha som de andra undulaterna. När duschflaskan kommer fram och de övriga glatt skuttar runt i vattenstrålarna, sätter sig Astrid i ett hörn tills det hela är över. Astrid badar. I vattenskålen. Men bara på sommaren när vädret är fint och buren står utomhus. That´s it. :D Ibland har Astrid otur när hon planerar sina flygturer också. Om hon över huvud taget planerar? Ibland undrar vi. Här om veckan vid den dagliga flygningen missade Astrid gardinstången där de andra satt och sjönk sakta som ett segelflygplan för att landa på sängen. I sängen låg Teo. Astrid tittade förvånat på den stora högen päls bredvid sig. Teo tittade förtvivlat på mig eftersom han vet att fåglarna rör man inte. Jag berömde Teo, som ålade sig ner från sängen medan Astrid satt kv

Idag är det två veckor sedan min kropp gick in i ett skov och brakade ihop. Det har varit två veckor med djävulusisk smärta och massor av vila, men det har långsamt blivit bättre. Idag gick jag en av de långa promenaderna med hunden igen, för första gången på två veckor! Glädje! :) Idag var promenaden nästan smärtfri och gick lättare än på länge, så vi pinnade på och plötsligt hade vi gått längre än jag hade tänkt. Visserligen tog rundan en halvtimma längre än för två veckor sedan, men det gör inget. Jag kom ju i alla fall runt utan att pressa mig för mycket och utan allt för stora plågor. Känns finfint. :) Förresten myntade jag ett nytt uttryck i morse för oss som inte kan förvärvsarbeta utan "jobbar" med värk på heltid. ;) Vi missar ju en massa p g a vår sjukdom, som t ex kafferaster, lunchpauser och firmafester. Inte kan vi gå på "after work" heller precis. Men varför inte införa "after värk"?? :D Fibromylagi går ju i skov, så "after värk&q

Jag har turen att ha en hel del underbara människor omkring mig. :) Såna där som tänker på en och förstår en och som verkligen finns där när det är svårt.  Först och främst maken, som utöver jobbet fixat det mesta här hemma under förra veckan utan att klaga eller sucka över arbetsbördan. Tvärtom har han noga passat på mig så jag inte gör mer än nödvändigt och över min förmåga. Och så E, som är mitt uppe i studierna men som ändå lyckats ta ut Teo på promenad varje dag utan problem. :) Sen har vi kära syster som erbjöd sig att åka in till mig och rasta hunden idag, trots att hon själv har en hel kennel hemma! Jag blir glad av sån omtanke. :) Och vännen A, som föreslog att om det blev för besvärligt kunde hon komma ner och hjälpa till... från Stockholm... 50 mil, typ. I helgen var vi bortbjudna på spelkväll men fick tyvärr tacka nej. Jag vågade inte riskera att bli sämre igen nu när jag varit så dålig och precis börjat känna mig bättre. Mycket tråkigt, men det är som det är. Inga

Som bekant har jag upplevt en radikal förbättring senaste halvåret. Väldigt upplyftande och mycket glädjande. Men säg den lycka som varar? I fredags började jag få ont, riktigt rejält ont. Trodde först det var träningsvärk efter en ovanligt snabb och hurtig promenad, men eftersom värken inte släppt och flera i min fibromyalgigrupp mår precis likadant som jag, måste jag inse att jag kommit in i ett skov. Typ skovet från helvetet, för att uttrycka mig rätt. Jag har inte varit utanför lägenheten sen i fredags. Gå i trappor är inte att tänka på för jag kan inte ens gå normalt på vanligt slätt golv. Idag var första dagen sen före helgen som jag klarade att ta på mig strumporna själv. Varje rörelse medför att musklerna liksom krampar och det hugger som knivar i höfter och rygg. Varje rörelse... som att sätta sig ned, ställa sig upp, lägga sig, flytta fötterna. En av dagarna kunde jag knappt gå alls. Jag kan inte minnas att jag haft så ont någon gång sen jag fick sjukdomen. Mina tre förlo

... är ju konstant, sägs det. Dock har aldrig någon talat om för mig att det samma gäller för smärtor?! Alltså... min fibromyalgi är ju bättre sen en tid tillbaka och jag är ytterst tacksam och glad över detta! :) Bl a innebär det att jag kan röra mig lättare, mera och snabbare och det är kul. Jättekul! Det är bara en hake. Efter femton års dvala har mina muskler fått ett brutalt uppvaknande. Jag har redan berättat om träningsvärken från helvetet efter att jag skurat duschen före jul. Idag gick jag en promenad, en rask promenad i motvind och snöstorm. Glad var jag, det gick ju så bra att gå och fort gick det med och hunden var lycklig. Allt frid och fröjd... tills jag kom hem. Jag hade tänkt fortsätta dagen med dammsugning och diskplockning men därav blev intet! Hela bäckenregionen med höfter, rygg och mage protesterar å det grövsta. Jag har ont som f-n, rent ut sagt. Kan inte böja mig, kan knappt torka mig efter toabesök och har en gångstil liknande Frankensteins monster. Ja,

Vintern kom på en kvart i går förmiddag. Temperaturen sjönk drastiskt på kort tid och det började snöa. Snöfallet slutade rätt snart men temperaturen fortsatte att sjunka. I morse hade vi dryga tio minusgrader här. Hade detta varit förra vintern hade jag tillbringat den gångna helgen under i filt i fåtöljen däckad av svår värk. Allt jag känner av väderomslaget och kylan nu är lite värk i vänsterarmen. Jag kan leva med det. :) Väl påpälsad med dubbla lager byxor och tröjor gick jag ut på promenad med hunden. Kroppen hängde med ovanligt sammarbetsvilligt och vi kunde hålla ungefär samma tempo som annars, vilket innebär ett numera ökat tempo jämfört med för ett år sedan. Det är bara när det kommer till isfläckar som jag hejdar mig lite, rädd för att halka omkull som jag är. Is är ett otyg om man måste gå på den. Men is kan vara rena konstverken också. Jag tog några bilder på promenaden: (klicka på bilden för större format)