Tillfälligt utbrott
Som bekant har jag upplevt en radikal förbättring senaste halvåret. Väldigt upplyftande och mycket glädjande. Men säg den lycka som varar?
I fredags började jag få ont, riktigt rejält ont. Trodde först det var träningsvärk efter en ovanligt snabb och hurtig promenad, men eftersom värken inte släppt och flera i min fibromyalgigrupp mår precis likadant som jag, måste jag inse att jag kommit in i ett skov. Typ skovet från helvetet, för att uttrycka mig rätt.
Jag har inte varit utanför lägenheten sen i fredags. Gå i trappor är inte att tänka på för jag kan inte ens gå normalt på vanligt slätt golv. Idag var första dagen sen före helgen som jag klarade att ta på mig strumporna själv. Varje rörelse medför att musklerna liksom krampar och det hugger som knivar i höfter och rygg. Varje rörelse... som att sätta sig ned, ställa sig upp, lägga sig, flytta fötterna. En av dagarna kunde jag knappt gå alls. Jag kan inte minnas att jag haft så ont någon gång sen jag fick sjukdomen. Mina tre förlossningar framstår som orgier i njutning i jämförelse!
Men det är ju rationellt och bra. Först mår jag nästan prima i flera månader, sen tar vi all smärtan på en och samma gång! *muttrar*
Värktabletter funkar inte. En av dagarna tog jag en rejäl dos och jag somnade i och för sig, vilket var behövligt, men annars hjälpte de inte mycket. Att droga mig är inte riktigt min grej, jag uppskattar att åtminstone få vara klar i huvudet när nu kroppen inte är som den borde. Dessutom behöver inte en kropp i obalans ännu mer att ta hand om, är min filosofi.
Det är en himla tur att jag har maken, som handlar och fixar och är ett under av tålmodighet och E som tagit hundpromenaderna på dagtid denna veckan.
Hoppas verkligen det blir bättre snart. Jag saknar promenaderna med Teo. Har inte kunnat gå ut med honom en enda gång sen i fredags, det är surt.
Jag saknar att kunna fixa här hemma och göra saker som jag brukar kunna. Jag blir både arg och ledsen av det här och räcker fulfingret åt den dumma sjukdomen och skriker "fuck you" åt den, men vad hjälper det?
Som motvikt går jag varje kväll igenom dagen och har gett mig fasen på att hitta tre positiva saker varje dag. Små saker, som funkat lite bättre än dagen innan. Lite mindre ont, någon liten grej jag klarat att göra osv. Och jag hittar dem... varje dag. Idag handlar en punkt om att klara att ta på sig strumpor.
Ja, det var lite gnäll från mig och nu vet ni vad jag sysslar med för tillfället. Jag är hemma... och gör inte många knop alls.
I fredags började jag få ont, riktigt rejält ont. Trodde först det var träningsvärk efter en ovanligt snabb och hurtig promenad, men eftersom värken inte släppt och flera i min fibromyalgigrupp mår precis likadant som jag, måste jag inse att jag kommit in i ett skov. Typ skovet från helvetet, för att uttrycka mig rätt.
Jag har inte varit utanför lägenheten sen i fredags. Gå i trappor är inte att tänka på för jag kan inte ens gå normalt på vanligt slätt golv. Idag var första dagen sen före helgen som jag klarade att ta på mig strumporna själv. Varje rörelse medför att musklerna liksom krampar och det hugger som knivar i höfter och rygg. Varje rörelse... som att sätta sig ned, ställa sig upp, lägga sig, flytta fötterna. En av dagarna kunde jag knappt gå alls. Jag kan inte minnas att jag haft så ont någon gång sen jag fick sjukdomen. Mina tre förlossningar framstår som orgier i njutning i jämförelse!
Men det är ju rationellt och bra. Först mår jag nästan prima i flera månader, sen tar vi all smärtan på en och samma gång! *muttrar*
Värktabletter funkar inte. En av dagarna tog jag en rejäl dos och jag somnade i och för sig, vilket var behövligt, men annars hjälpte de inte mycket. Att droga mig är inte riktigt min grej, jag uppskattar att åtminstone få vara klar i huvudet när nu kroppen inte är som den borde. Dessutom behöver inte en kropp i obalans ännu mer att ta hand om, är min filosofi.
Det är en himla tur att jag har maken, som handlar och fixar och är ett under av tålmodighet och E som tagit hundpromenaderna på dagtid denna veckan.
Hoppas verkligen det blir bättre snart. Jag saknar promenaderna med Teo. Har inte kunnat gå ut med honom en enda gång sen i fredags, det är surt.
Jag saknar att kunna fixa här hemma och göra saker som jag brukar kunna. Jag blir både arg och ledsen av det här och räcker fulfingret åt den dumma sjukdomen och skriker "fuck you" åt den, men vad hjälper det?
Som motvikt går jag varje kväll igenom dagen och har gett mig fasen på att hitta tre positiva saker varje dag. Små saker, som funkat lite bättre än dagen innan. Lite mindre ont, någon liten grej jag klarat att göra osv. Och jag hittar dem... varje dag. Idag handlar en punkt om att klara att ta på sig strumpor.
Ja, det var lite gnäll från mig och nu vet ni vad jag sysslar med för tillfället. Jag är hemma... och gör inte många knop alls.
Kommentarer
Skicka en kommentar