Egalias egenheter

  Idag på förmiddagen tog vår mamma sitt sista andetag. Hon somnade in så lugnt och stilla. Hon blev 99 år gammal, en imponerande ålder.  Syster, jag och våra barn och barnbarn har förlorat tre älskade människor inom loppet av fem månader. Ännu en sorg att hantera, ännu en begravning att planera. Mammas död känns mer naturlig och hon fick ett långt och till största delen friskt liv. Men sorgen finns där och det är tungt nu.  Vila i frid, älskade lilla mamma och tack för allt. <3 Foto från 2018

I torsdags förra veckan gav jag mig ut på äventyr igen.  Denna gång utmanade jag mig själv med en långkörning. Jag packade in packning, Teo och mig själv i Gamle Svarten och körde till Stockholm. Kan inte minnas att jag kört ensam till Stockholm någonsin förut och det var väldigt, väldigt längesedan som jag körde bil en så pass lång sträcka. Men varför skulle inte det fungera, resonerade jag. Och det gjorde det ju utan problem.  Målet var att hälsa på bästa vännerna som bor ett par mil utanför storstan och på rätt sida dessutom, så jag behövde inte köra mitt i smeten.  Vi hade en väldigt skön och avkopplande helg och det var så härligt att träffas igen, även om vi alla kände att Lasse fattades. Det blev lite känsligt på fredagskvällen när vännen M dukade för fyra av gammal vana.  Vi hälsade också på vännernas dotter med familj och där fick jag en fin tavla som dottern målat. Den lilla texten på sidan döljs tyvärr av ramen, men där står det "Tills vi ses igen".  I söndags körd

  Syster och jag pratade här om dagen om tomheten och saknaden som kommer när man förlorat en kär människa.  Den första tiden efter att någon gått bort är så hektisk med allt som ska ordnas och fixas. Det ska planeras begravning, göras bouppteckning och så allt pappersarbete.  Vi har båda upplevt att en inre stress också infinner sig under denna tid. Man stressas av måsten och rastlösheten i att plötsligt ha blivit ensamstående gör att man är snudd på övernitisk i att ta itu med saker.  För min del bottnade den där rastlösheten dels i en sorts rädsla för att sätta mig ned och känna efter, ett sätt att hålla sorgen på avstånd. Men också i min känsla att vad som helst kan hända och att jag måste skynda mig att göra saker för jag kan ju också dö när som helst.  Men så småningom börjar man ju bli klar med allt det där som behöver göras. Och då kommer saknaden på allvar. Det är en tung och jobbig känsla av tomhet.  Syrran och jag har konstaterat att det bästa är att tillåta den och att lära

Genom de flesta dagar funkar min vardag hyfsat och jag är fortfarande förvånad över det. Men tacksam samtidigt. Jag lever och försöker göra mitt bästa av situationen. En del dagar är dock tunga. Ofta känner jag det redan när jag vaknar. Varje morgon klubbar mig verkligheten på nytt, när jag inser att Lasse är borta. Så har det varit i två månader nu. De flesta dagar lyckas jag "klubba tillbaka", genom att ta itu med dagen. "Skalla dagen", som Mia Skäringer kallar det. Andra dagar funkar fint tills något speciellt dyker upp. Ett minne, en tanke, en bild, en låt. Det hände igår. Jag hade varit igång hela dagen och efter en skön promenad i vårvädret kom jag hem och slog på teven för att få lite ljud här hemma.  Det råkade bli kanal 3 och där pågick filmen Ghost som var på sluttampen och just när teven gick igång spelades Unchained Melody som börjar med orden: "Oh my love, my darling, I´m hungered for your touch" Jag tappade det totalt och sjönk ihop som en hö

  Idag är det två månader sedan Lasse somnade in. Fortfarande känns det som att han var här alldeles nyss. Det är en konstig känsla eftersom jag med mitt förnuft inser att det redan gått två månader, men inte känslomässigt. Han är fortfarande så levande i mitt minne och det känns sorgligt vackert på något sätt.  Med anledning av detta ville jag inte bara vara hemma idag. Inte så att jag flyr utan mer att jag söker ro i själen och skapar nya minnen. Lasse är ändå alltid med mig i hjärtat vart jag än beger mig.  Så i morse fixade jag matsäck, packade ryggsäcken och framåt förmiddagen gav vi oss iväg, Teo och jag.  Målet var Hyltenäs kulle eller Seatons kulle som den också kallas och det är det sistnämnda namnet jag hört i alla år. Har inte varit där sedan jag var liten så det kändes kul att återuppliva gamla minnen. Mobilens GPS fick leda vägen och jag körde på slingriga och vackra vägar. Efter en knapp timma var vi framme. Det såg ut som jag mindes fast finare med bänkar, bord och grill

  Med posten idag fick jag armbandet jag beställde från Hjärnfonden.  Hjärntumör är en överjävlig sjukdom! Alla hjärntumörer är inte cancer men drabbar den som är sjuk och de anhöriga nog så illa ändå. Från hjärnan styrs ju liksom allt och beroende på var tumören sitter kan en mängd symptom uppkomma.  Afasi, känselbortfall, syn- och hörselrubbningar, dålig balans, minnesproblem, ljud- och ljuskänslighet, hjärntrötthet, humörförändringar, personlighetsförändringar, känslomässiga störningar, krampanfall, förändrad verklighetsuppfattning, depression, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och muskelsvaghet, huvudvärk, yrsel, illamående och mer.  Hjärntumörer är ett jävla elände och den värsta sortens hjärncancer är Glioblastom, som Lasse hade.  Mot Glioblastom finns inget bot. Ingen överlever en sådan tumör och prognosen är grymt dålig t o m med behandling. Allt som finns att göra syftar till att stoppa tillväxten och i bästa fall få tumören att krympa. Men det är bara tillfälligt. Det är

  Påsken är över och därmed den första storhelgen efter Lasses bortgång. Hela livet känns uppdelat i före och efter Lasse numera. Jag antar att det blir så när en stor och omvälvande händelse rubbar hela ens värld.  Lasse var inte den som gillade att göra något större väsen av storhelger. Lite god mat bara, så var han nöjd. P g a pandemin hade vi heller inga direkta påsktraditioner de sista åren. Jag tror faktiskt  det   var till hjälp för att minska saknaden.   Länge var påskdagarna tomma i min kalender och jag hade så smått börjat planera för massor av egentid, promenader med hunden och långa vilostunder i soffan. Men så blev det inte alls.  På långfredagen kom de flesta av Lasses barn hem till mig. Visserligen i ett sorgligt ärende. Vi skulle komma överens om vilken gravsten vi vill ha. Det var inte svårt. Över huvud taget har vi inte haft några problem med att komma överens om någonting under hela denna resan och det är jag så oerhört tacksam över. Vi har bra kommunikation och tänk

Att vara mitt i ett massivt sorgearbete är omtumlande. Sorgerna, kriserna och bedrövelserna i mitt liv har varit många, men nu känns det lite som om allt jag upplevt tidigare på något sätt hjälpt till att rusta mig för det jag lever i nu. Likväl är sorgen efter Lasse den största och djupaste jag upplevt hittills. Stundtals är den brutal. Någon gång har jag fullkomligt vrålat i en kudde för att förhindra att grannarna ringer efter hjälp. Oftare är den stillsam och trött, mer uppgiven med tårar som bara rinner och rinner. Någon gång kommer den ut som ilska, men mera sällan nu. Det finns gränser för hur arg jag orkar vara på något jag ändå inte kan förändra och jag har insett att jag kan välja hur mycket energi jag vill lägga på ilska som inte är konstruktiv. Allt detta leder även till en hel del intressanta samtal och deltagande i andras sorgearbete. Alla är vi i olika faser, reagerar olika och hanterar sorgen på olika sätt. Ibland får jag tröst och ibland ger jag den. Inget är rätt elle