Cry a river, build a bridge and get over it

Att vara mitt i ett massivt sorgearbete är omtumlande. Sorgerna, kriserna och bedrövelserna i mitt liv har varit många, men nu känns det lite som om allt jag upplevt tidigare på något sätt hjälpt till att rusta mig för det jag lever i nu.

Likväl är sorgen efter Lasse den största och djupaste jag upplevt hittills.

Stundtals är den brutal. Någon gång har jag fullkomligt vrålat i en kudde för att förhindra att grannarna ringer efter hjälp. Oftare är den stillsam och trött, mer uppgiven med tårar som bara rinner och rinner.

Någon gång kommer den ut som ilska, men mera sällan nu. Det finns gränser för hur arg jag orkar vara på något jag ändå inte kan förändra och jag har insett att jag kan välja hur mycket energi jag vill lägga på ilska som inte är konstruktiv.

Allt detta leder även till en hel del intressanta samtal och deltagande i andras sorgearbete. Alla är vi i olika faser, reagerar olika och hanterar sorgen på olika sätt.

Ibland får jag tröst och ibland ger jag den. Inget är rätt eller fel, sorgen bara är.

Det som känns viktigt är just det, att låta den vara och finnas. Att tillåta sig att säcka ihop och gråta. Att skriva och prata om den.

Jag är uppvuxen i en tid och en generation som fick lära sig att känslor av sorg och ilska var alltigenom negativa. Såna känslor skulle avledas, tryckas undan och begravas i tystnad. Självbehärskning var grejen och en påklistrad, sammanbiten fasad av lugn och glättighet var att föredra, trots att man höll på att gå sönder inombords.

Det var ganska längesedan nu som jag genomskådade denna tystnadskultur, tack och lov. Det är med den tidens metoder man fastnar i en sorg som aldrig får utlopp och därmed aldrig lugnar ned sig.

Så jag tillåter mig att känna det som kommer och tänker att det får ta sin tid. Det är ok. Självklart är det ok!

Jag har just förlorat en av de mest älskade människorna i mitt liv, en fantastisk människa som betytt så oerhört mycket, inte bara för mig, utan för så många andra. Varför skulle jag inte känna och uttrycka vad det innebär för mig?

Mitt i sorgen tillåter jag mig också att känna tacksamhet över allt vi hann uppleva tillsammans, lycka över alla fina minnen vi skapade och en kärlek som känns starkare än döden.

Alla de där känslorna får gå bredvid varann nu. Ibland tar någon av dem mer plats, det varierar.

Samtidigt som det förvånar mig att livet går vidare, planerar jag för framtiden.

Allt är så dubbelt, men det är också ok. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Så när det gäller detta inläggs rubrik befinner jag mig just nu mest i "cry a river" och har precis börjat väldigt smått med "built a bridge".

Om jag någonsin kommer till "get over it", vet jag inte just nu, men livet kan nog vara ok ändå, tänker jag.