Att vara i känslan

 Syster och jag pratade här om dagen om tomheten och saknaden som kommer när man förlorat en kär människa. 

Den första tiden efter att någon gått bort är så hektisk med allt som ska ordnas och fixas. Det ska planeras begravning, göras bouppteckning och så allt pappersarbete. 

Vi har båda upplevt att en inre stress också infinner sig under denna tid. Man stressas av måsten och rastlösheten i att plötsligt ha blivit ensamstående gör att man är snudd på övernitisk i att ta itu med saker. 

För min del bottnade den där rastlösheten dels i en sorts rädsla för att sätta mig ned och känna efter, ett sätt att hålla sorgen på avstånd. Men också i min känsla att vad som helst kan hända och att jag måste skynda mig att göra saker för jag kan ju också dö när som helst. 

Men så småningom börjar man ju bli klar med allt det där som behöver göras. Och då kommer saknaden på allvar. Det är en tung och jobbig känsla av tomhet. 

Syrran och jag har konstaterat att det bästa är att tillåta den och att lära sig att vara i den känslan. För den kommer ju alltid att finnas där. Så acceptansen är nödvändig för att kunna fortsätta leva och fungera. När man förlorat en partner är det tomt och ensamt på ett sätt som varken barn, barnbarn eller vänner helt kan ersätta. Men kontakten med nära och kära hjälper förstås jättemycket. 

Men saknaden måste få finnas där och man hittar ett sätt att leva med den. Det är ok för det är så det är.