En utflyktsdag

 Idag är det två månader sedan Lasse somnade in. Fortfarande känns det som att han var här alldeles nyss. Det är en konstig känsla eftersom jag med mitt förnuft inser att det redan gått två månader, men inte känslomässigt. Han är fortfarande så levande i mitt minne och det känns sorgligt vackert på något sätt. 

Med anledning av detta ville jag inte bara vara hemma idag. Inte så att jag flyr utan mer att jag söker ro i själen och skapar nya minnen. Lasse är ändå alltid med mig i hjärtat vart jag än beger mig. 

Så i morse fixade jag matsäck, packade ryggsäcken och framåt förmiddagen gav vi oss iväg, Teo och jag. 

Målet var Hyltenäs kulle eller Seatons kulle som den också kallas och det är det sistnämnda namnet jag hört i alla år. Har inte varit där sedan jag var liten så det kändes kul att återuppliva gamla minnen. Mobilens GPS fick leda vägen och jag körde på slingriga och vackra vägar. Efter en knapp timma var vi framme. Det såg ut som jag mindes fast finare med bänkar, bord och grillplatser och en paviljong som berättade om platsens historia. Vi promenerade omkring på fina stigar, Teo och jag. Solen sken, vitsipporna blommade och fåglarna kvittrade. En bra plats för frid och ro. Utsikten där uppifrån är fantastisk och det blev många bilder. 

När jag kände mig klar med det besöket åkte vi vidare. På vägen till kullen hade jag sett en skylt med en för mig okänd plats, Ramsholmens kulturreservat. Dit styrde jag Gamle Svarten för att utforska lite. 

Där var väldigt vackert och fanns flera leder att gå. Vi följde ingen av dem utan strosade runt lite som vi kände för. En fin plats med bord, bänkar, grillplatser och en liten lägerstuga som man kunde hyra. Det blev en rätt rejäl promenad där också. Det var så underbart tyst och fridfullt, bara fågelkvitter och en liten bäck som porlade. När vi traskat färdigt var det långt över lunchdags och det smakade underbart bra att käka ute i det fina vårvädret. Här kommer bilder. 

Här tassade jag försiktigt över bärandes 14 kg hund!

När vi var mätta och nöjda var jag fortfarande sugen på fler upplevelser och insåg att Öresten låg nära, så vi drog vidare. Öresten var en medeltida borg som har en blodig historia. Många strider med danskarna utspelade sig i trakten och borgen var omväxlande i svensk och dansk ägo. Efter år av stridigheter köptes borgen till slut upp av ortsbefolkningen 1521 och jämnades sen med marken. Bara ytterst få rester finns kvar idag. 

Någonstans i min släktforskning har jag stött på Örestens fästning och jag har försökt leta upp var nu i eftermiddag. Men min forskning ligger nere sedan länge, så jag varken minns eller hittade något. Har planer på att återuppta forskningen till hösten igen, så det dyker nog upp förr eller senare. 

Jag parkerade och vi gick in på området. Först visste jag inte exakt var borgen funnits men det fanns bara en stig att gå. Så småningom dök det upp skyltar med information och en enormt hög kulle tornade upp sig. Skylten informerade om att vägen upp bara var en km lång, men bitvis brant. Jag tog mig en allvarlig funderare, men insåg att jag inte kommer att bli yngre och att mitt skadade knä inte kommer att bli bättre, så det var nu eller aldrig, liksom. Och sen började vi gå. 

Halvvägs fick jag stanna och knyta jackan runt midjan för jag började känna mig överhettad. Sakta men säkert, med både stånk, stön och flås kämpade vi oss uppåt och till slut var vi uppe! Jag fick lite hybris och var på väg att hojta "ho, ho, förfäderna, jag är här nu!". 

Det var, även det, en vacker plats. Rofylld och med fin utsikt. Några få lämningar fanns kvar och jag fotade lite även här såklart. 

Dit upp gick vi! 

Minst sagt brant stig! 

Promenaden nedför gick lika sakta som uppför, för brant var det och knät hade åsikter. Men ner kom vi. 

Trötta och varma kom vi tillbaka till bilen och klunkade i oss en hel del vatten innan jag styrde hemåt. 

Klockan var nästan fyra på eftermiddagen när vi till slut landade hemma. Teo slocknade nästan genast och jag tog mig en tupplur på soffan. 

Det blev en fin dag med underbart vårväder och precis den rogivande miljö jag sökte. Och jag fick min efterlängtade utefika med. Nu är jag fullspäckad med natur- och kulturupplevelser.