Egalias egenheter

Det hände sig för några veckor sedan att jag fick syn på en lampa. Det var en bild på nätet jag fastnade för. Lampan i fråga kunde man göra själv och den var snygg, tyckte jag. Så jag bestämde mig för att försöka mig på detta projekt. Så här går det till: Man tager ett större antal virkade små dukar i valfri kulör. Man kan virka dem själv eller köpa dem på loppis eller rota hemma hos morsan. :) Jag använde mig av alla tre varianterna, för det går åt rätt många små dukar, fler än man kan tro. När antalet dukar är omfattande blåser man upp en ballong till önskad storlek. Sen börjar den kladdiga delen av jobbet. Med hjälp av tapetklister limmar man fast dukarna på ballongen. De måste limmas lite omlott för att lampan ska hålla ihop sedan. När ballongen är täckt med dukar stryker man ett lager lim över alltihop, knyter fast ett snöre i ballongen och hänger den på tork i ca ett dygn. När det hela torkat ordentligt gör man hål på ballongen och tar bort den. Till detta använde jag...

Det är en fördel om du läser dessa inlägg innan du läser nedanstående: Prolog, Del 1, 2, 3 och 4. Ja, jag skulle alltså inte ha en karl mer i hela mitt liv! Jag skulle leva för mina barn och mina hundar. Det gick ju bra... i ca tre månader, haha! :D För då dök L upp i mitt liv. Fast i början var vi bara vänner. Och jag var fast besluten om att så skulle det förbli. Men det var ju L... med de vänliga ögonen och det sunda förnuftet. L som lyssnar och respekterar mig. L som får mig att skratta och som tycker om mig för att jag är just den jag är. L som aldrig skulle gifta sig igen och det kändes betryggande för det skulle definitivt inte jag heller! L som hade sett och upplevt så mycket att han direkt förstod vad jag pratade om, när jag berättade om J, S och P.  Det är L som får mig att känna att jag duger som jag är. Det är L som säger att jag är underbar och att han älskar mig, men inte av egoistiska skäl eller med någon speciell baktanke, utan just för att han ...

Om du inte läst tidigare delar bör du börja från början. Här är länkar: Prolog, Del 1, Del 2 och Del 3. Allt eftersom tiden gick kände jag mer och mer att förhållandet var outhärdligt fel. Man ska inte känna så i en relation, men ska inte vara rädd, otrygg, låg, nere, deppig, osäker m.m. Man ska inte kastas mellan hopp och förtvivlan! På våren, detta år som jag äntligen fick stopp på eländet, var det stora skriverier i tidningarna om en specifik händelse som S var oerhört fascinerad av. Knutby. Minns ni det som hände i Knutby? Om inte, kan ni läsa här: Knutbydramat S och jag läste allt om denna händelse och diskuterade det mycket. S skämtade mycket om pastorns roll och uttryckte beundran över hans förmåga att få andra dit han ville. Själv var jag mer lågmäld kring detta, men ju mer tidningarna skrev, desto mer intresserade jag mig för barnflickans roll i det hela. De beskrev henne som hjärntvättad och manipulerad. Men det var när tidningarna började ägna sig åt mer ingåend...

Om du inte läst tidigare delar bör du göra det först. Du hittar dem här: En destruktiv relation - prolog , En destruktiv relation - del 1 och del 2 Ja, hur kunde jag hamna i en sådan här relation? Och varför lät jag den pågå så länge? Det har tagit mig lång tid, mycket efterforskningar och läsande och mycket tänkande att förstå. Det jag nu skriver är inte menat som något slags försvarstal, utan mera som en förklaring. För det första: Har man aldrig träffat en människa med psykopatiska och manipulativa drag är det oerhört svårt att genomskåda personen i början. Och när du väl gör det är det ofta för sent. För det andra: Jag var ensam och utsatt, som jag skrev om i tidigare inlägg. Jag hade länge levt med en känsla av att mitt liv inte hade så mycket mer positivt att komma med. Så jag klamrade mig fast vid denna "räddningsplanka" som en drunknande och var tacksam över att någon kunde älska mig över huvud taget! För det tredje: Hela jag skrek efter trygghet...

För att ha behållning av detta inlägg bör du först läsa Prolog  och En destruktiv relation - del 1 Det första halvåret var suveränt bra. Allt var bara så underbart som det kan vara när man är nyförälskad och känner att man är på väg att börja ett nytt liv. Jag var glad och lycklig.   Så hände det sig en dag att en för mig okänd man, gick in på min sida på den där sajten, där jag och S först hade träffats och skrev en rätt alldaglig men trevlig hälsning. Jag besvarade den inte ens eftersom jag inte var intresserad, men redan samma eftermiddag fick jag telefonsamtal från S som var upprörd och frågade om jag "spelade dubbelspel", som han uttryckte det. Jag svarade att det gjorde jag absolut inte, men han fick mig ändå att känna dåligt samvete när han berättade hur mycket jag betydde för honom och att han trodde att han och jag hade något speciellt tillsammans. Dåligt samvete för något jag inte hade någon del i... skumt! Vi redde i alla fall ut det hela och sa...

I detta blogginlägg finns en del hänvisningar till tidigare händelser. Dessa finns beskrivna i inlägget  Prolog. Det här är en svår historia att berätta. Inte så mycket p g a känslorna kring denna period av mitt liv, utan mera för att jag undrar om jag ska lyckas förklara något som jag knappt själv ens förstår!  Varför skriver jag alls om detta då? Jo, för om det kan få en enda människa att förstå något om sådana här relationer, en enda som är på väg in i en, redan inne i en eller ser på utifrån, så är jag nöjd. Så det känns som att det är dags nu. Att skriva något om en destruktiv relation, alltså. Det har gått tillräckligt lång tid och jag har fått tillräcklig distans för att kunna se det hela med något mer objektiva ögon. Under en period av mitt liv hamnade jag alltså i en sådan relation. Det förvånar mig fortfarande och ändå inte. Jag har alltid varit den starka, den som ingen trampar på, den som vänder ryggen till och går om hon blir illa behandlad. Hu...

Känner du negative Nisse? ;) Han är en rätt vanlig person och du har säkert minst en sådan i din omgivning. Nisse finns även i en kvinnlig variant vars namn är okänt. Negative Nisse måste alltid klaga på någonting! Är det inte politiken så är det ekonomin, maten eller vädret. Det är snudd på omöjligt för negative Nisse att säga något positivt utan att lägga till ett "men..." och så kommer det ett gnälligt avslut. Medan vi andra kan ha gnälliga dagar eller bli tillfälligt irriterade och sura är Nisse konstant negativ. Problemet med negative Nisse är att det inte går att värja sig mot honom. Hans ständiga klagomål på än det ena än det andra lägger sordin på de flesta i hans omgivning och gör att människor drar sig undan. Följden blir att Nisse då får ytterligare en sak att klaga på. De trevliga människorna i Nisses omgivning försvinner ju! Detta tycker Nisse är ett elände men funderar inte för en sekund på att det beror på honom själv, utan har, som sagt, fått ytterligar...

Detta blogginlägg är en prolog inför kommande inlägg om relationer, för att ge lite bakgrund till vad som hände sen. En gång hade jag en man. Han var mina barns far, den jag trodde jag skulle åldras ihop med. Det blev inte så. Han blev sjuk, svårt sjuk. Mer om det behöver inte nämnas här. Hur det är att vara gift med någon som är svårt sjuk, vet bara den som varit där själv. För er som inte varit där kan jag berätta lite om hur det blir. Man slutar vara jämbördiga partners. Den friska partnern blir mamma, sjuksköterska, vårdnadshavare. Om barn finns med i bilden, som i mitt fall, får man ytterligare ett barn att ta hand om. Ett stort barn, som gör sig själv och andra illa, oavsiktligt. Hur det än slutar, i vårt fall med överlevnad och åtföljande skilsmässa, är det oftast en tragedi. En livskris full av ångest och dåligt samvete. I mitt fall var det ett val mellan pest och kolera. Man lämnar inte en sjuk människa. Samtidigt måste man ta hand om sina barn. När man inte kan g...

Jag är lite dålig på att blogga nu, tycker jag. :) Det blir så då och då. Jag vill gärna skriva positiva och roliga saker eller sådant som engagerar. När jag själv känner mig lite "off" och oengagerad blir det därför inte mycket skrivet. För hur kul är det att läsa en massa gnäll? *S* Men nu tänker jag i alla fall gnälla lite, för även om det finns så mycket positivt i min tillvaro är det värken som har övertaget just nu, tyvärr. Det är höst och blir allt kallare. Efter en ljuvlig sommar med massor av värme då jag mått riktigt bra, slår kylan till värre än någonsin i min kropp. Tandvärk i hela kroppen, kan det beskrivas som. Eller svår träningsvärk som aldrig går över. Varje steg gör ont, varje gång jag använder händerna blir jag påmind om den eländes sjukdomen. Den här veckan har varit synnerligen besvärlig, måste jag säga. Stundtals har gråten varit nära, stundtals har jag kommit på mig själv med att hålla andan för att det gör så j ä v l a ont. Det är skit! Svårt att...