Kära, älskade, små stora barn!

Från den dagen ens barn föds vet man att man bara har dom en begränsad tid. Barn är ingen rättighet och ingen egendom. De är något fint som man får lov att låna och förvalta en tid.
Man tar sig igenom vaknätter och öroninflammationer och trotsåldrar och vattenkoppor och sen svisch! Plötsligt är dom vuxna och drar iväg ut i livet.

Inget av mina barn bor kvar i stan längre,,, de känns långt borta, de fattas. Jag längtar!

Visserligen har vi rätt mycket kontakt per telefon och nätet, men jag vill ha "mamma-barn-kramar" och jag saknar munhuggandet och närheten.

Jag är inte den typen av mamma som vägrar klippa navelsträngen. Att barnen skaffar sig egna liv är naturligt och precis som det ska vara. Men längtan är nog nåt som mammor ständigt lever med.

Snart är det jul, vilket innebär att vi inte har träffats på länge. Den här veckan har jag i alla fall träffat en av dem - härligt!! :) Och till jul ses vi allihop, hoppas jag.

Men just nu längtar jag väldigt,,, precis som min mamma längtar efter mig när jag är borta. För man är alltid barn till sina föräldrar hur gammal man än blir. :) Och man slutar aldrig vara förälder, hur stora barnen än är.

Och till mina fina, rara älskade barn vill jag bara säga,,, älskar er,,, var ni än är,,, alltid! :)