Halleluja moment

Varför är jag inte förvånad,,, var det absolut sista jag kunde tänka mig att säga en gråmulen novemberdag för exakt två år sedan. :)
Det är inte mycket som förvånar mig numera, men den dagen blev jag mer förvånad än någonsin.

Det var en söndag. Vi hade just avslutat frukosten i sällskap med goda vänner i ett fantastiskt hus där vi hade tillbringat en härlig weekend ihop.
Min nuvarande make reste sig vid kortändan av bordet och inledde med att tacka alla för en trevlig helg. Själv satt jag halvt om halvt med ryggen åt honom och väntade på att han skulle säga några ord om packning och städning innan vår hemfärd.
Istället hör jag honom säga mitt namn och när jag vänder mig om har han böjt knä vid min stol!! Jag tror att hjärtat stannade och resten av världen med förresten, under en kort sekund.
Sen säger han: "Vill du gifta dig med mig?".

Det är i ett sånt ögonblick alla normala människor skiner upp i ett strålande leende, snyftar lite vackert och viskar "ja" på ett oerhört romantiskt vis.

Gjorde jag det? Icke!! :D Jag tittade på blivande maken med en min som förmodligen skulle fått forna tiders byfånar att se ut som nobelpristagare i jämförelse. Och sen utbrister jag: "Du är inte klok!!!"

Till mitt försvar vill jag dock framhålla att sekunden efter sa jag: "JAAAAA,,, menar jag!!!"

Ja, så gick det till, när de två som deklarerade för varann på första dejten att "jag ska aldrig mer gifta mig", gjorde en kovändning och började planera bröllop.

Tack min älskade man för att du gjorde mig så förvånad den där dagen. Vilken resa vi haft tillsammans både innan och efter detta. Jag älskar dig och hoppas vi får många, underbara år tillsammans.