Teo?!

Vi tror att vår lilla hund ska heta Teo. Vi är nästan säkra, känns det som. Det är inget vanligt hundnamn och är en förkortning av hans kennelnamn så det passar bra.

Lite nya bilder på godingen som snart flyttar hem till oss:





Teo till vänster


En helt underbar bild på hela valpkullen som somnat efter bus i gröngräset.
Foto: Caroline Gustafsson-Andin

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Vila i frid, lilla fina mamma

Bild
  Idag på förmiddagen tog vår mamma sitt sista andetag. Hon somnade in så lugnt och stilla. Hon blev 99 år gammal, en imponerande ålder.  Syster, jag och våra barn och barnbarn har förlorat tre älskade människor inom loppet av fem månader. Ännu en sorg att hantera, ännu en begravning att planera. Mammas död känns mer naturlig och hon fick ett långt och till största delen friskt liv. Men sorgen finns där och det är tungt nu.  Vila i frid, älskade lilla mamma och tack för allt. <3 Foto från 2018
Läs mer

Min vardag

Bild
  Min vardag nu för tiden är konstig och annorlunda och samtidigt vanlig. Jag menar, jag stiger upp på morgonen, käkar frukost, rastar hunden, fixar det som behövs här hemma, handlar mat, äter, duschar, ser på tv och allt det där som alla andra gör.  Samtidigt lever jag i en sorts parallell vardag där döden tycks vara ständigt närvarande. Svågerns, Lasses och mammas bortgång och alla minnen av dem är ständigt med mig i allt jag gör.  Sorgearbete är som en stege har jag tänkt på. Först hamnar man nere på botten. Med tiden börjar man sakta ta sig upp ett steg i taget. Nu när även mamma gick bort ramlade jag ner några pinnar igen.  Just nu är det mycket att fixa kring mammas bortgång. I veckan hade vi möte med begravningsbyrån och vi har också hämtat de saker vi vill spara från hennes rum på boendet. Både syrran och jag är lite utmattade och trötta nu inför att börja om med hela den resan igen, men det måste ju göras. Dock har vi anlitat ett företag som röjer det som är kvar och tar hand
Läs mer