Walk a mile in my shoes
Jag kommer ihåg när jag jobbade. Stressen, tröttheten och allt som skulle hinnas med i förbifarten på fritiden. Handla, fixa käk, tvätta och städa. Jag kommer ihåg hur jag längtade efter semester och lediga dagar. Jag kommer ihåg det mycket väl. Och jag förstår att man klagar på sitt jobb och att man är trött och sliten. Jag minns själv hur det var.
Men jag minns åxå fikapauserna, skratten, gemenskapen, lite "after work" nån gång ibland.
Ibland får jag, mer eller mindre, direkt eller indirekt, höra hur "bra" jag har det som kan vara hemma. Jo, det är väl bra, men det är inget jag valt, det är en nödvändighet.
Och jag har det bra, efter omständigheterna! Jag har fina barn, en underbar make, tak över huvudet, mat på bordet. Det finns dom som har det så mycket värre.
Men vissa dagar skulle jag kunna ge nästan vad som helst för att kunna steppa upp på morgonen och gå iväg till ett jobb och vara delaktig. För jag minns hur det var,,, jobbigt men ändå givande.
Jag kommer alltså väl ihåg hur det är att vara frisk och arbetsför. Vet du hur det är att:
- Ha en kropp som inte orkar nånting alls samtidigt som hjärnan är helt understimulerad?
- Hur ont det kan göra att ta på sig en ynka liten strumpa och hur trött man kan bli av det?
- Vara så utmattad att du inte ens orkar gå till närmaste affär 3 minuter bort?
- Vara hemma hela dagarna, se samma väggar och periodvis inte orka gå ut? Inte en dag, utan dag efter dag efter dag.
Jag har gått i dina skor, vill du gå i mina?
Du kan inte gå i mina skor - de är för små och dina är för stora för mig, dock förstår jag till fullo vad du menar - som pensionär upplever jag också lite av vad du säger - visserligen säger även min kropp nej till mycket, men inte als så mycket som din kropp säger nej till - och hjärnan är det inget fel på annat än att den är understimullerad som du oxå upplever - jag har ju ändå tur att jag kan utöva min hobby denna årstid och jag kan ta mig till affären
SvaraRaderaAnnelie/bea